Den här webbplatsen använder cookies. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Godkänn

Varning för etikfällor

Ekonomer arbetar i en etisk riskzon, ett tveksamt beslut kan få stora effekter på ekonomi och på människors liv. Men vilka är etikfällorna och varför är de så svåra att hantera? Civilekonomen har talat med några av landets främsta experter på etik och moral i affärslivet.

– Ett företags vd tog med sig sin älskarinna på flera resor. Sedan uppmanades ekonomichefen att bokföra det på företaget och ersätta chefens utgifter.
– En annan vd tyckte att företaget gick för dåligt och ville att företagets utvecklingsprojekt skulle redovisas som tillgångar i balansräkningen, istället för som kostnader. Men den ansvariga ekonomen visste att utvecklingsprojekten inte hade något större värde, berättar Björn-Erik Björck.
Björn-Erik Björck är jurist och anlitas som ombud av Civilekonomerna när medlemmar hamnat i rättstvister. Men ibland konsulteras han för att ge råd, och det handlar inte sällan om riskerna med att gå med på något tveksamt som förväntas eller en chef krävt.
– Det är inte säkert att man kommer undan med att man bara lydde order. Som ekonomichef måste man försöka ta ett allvarigt samtal med sin vd, eller söka ett nytt jobb. En controller som frågar, men får chefens order att inte lägga näsan i blöt, ska överväga sin situation noggrant, säger Björn-Erik Björck. 

Vi lever med en bild av Sverige som ett i stort sett ärligt land. Vi ligger fyra på antikorruptionsorganisationen Transparency Internationals index över upplevd korruption, men för två år sedan låg Sverige på första plats. Och det finns sprickor i fasaden. Ett exempel är försäljningen av Jas Gripen till Sydafrika, en affär omgiven av uppgifter om misstänkta massiva mutor men där åtal och förundersökningar senare lades ned. Transparency International tycker att den svenska lagstiftningen mot korruption i andra länder är för svag och att för små resurser satsas på att utreda svenska företags bestickning utomlands.

På hemmaplan har HQ Bank likviderats och sålts sedan banken övervärderat sin tradingportfölj kraftigt och mutskandalen i Göteborgs kommunala bolag sväller. Det är inte så vanligt att det går så långt som till korruption, anmälningar eller skandal. Men även när det inte går så snett prövas ekonomers moral.
– Som ekonom ska man vara professionell, korrekt, opartisk och sanningsenlig. Men om din chef vill ha en investeringsplan eller en värdering av ett projekt eller en tillgång och det är tydligt att han förväntar sig orealistiska siffror, då kan det vara svårt att stå emot, säger Tomas Brytting, forskningsledare på Institutet för organisations- och arbetslivsetik vid Ersta Sköndals högskola.
– I internationella affärer, särskilt med regeringar inblandade, har jag inga illusioner om att svenska företag agerar så särskilt annorlunda än företag från andra länder. Då tror jag att det är vanligt att ekonomer får hantera fakturor på odefinierade »omkostnader« från så kallade off-shore företag.

Ska man då göra som man blir tillsagd eller ta risken och säga ifrån? Tomas Brytting säger att om man har en bra relation till chefen kan man kanske fråga: Vill du verkligen att jag ska göra detta – frisera budgeten eller låta den här bedömningen vara kvar trots att jag inte ser sakliga skäl för den?
Är det uppenbart att något är väldigt fel ska man samla bevis och föra det högre upp i hierarkin.
– Men bara om oddsen är hyggliga för att man vinner. Annars är riskerna väldigt stora att du själv råkar illa ut, säger han.
Ekonomer hanterar pengar, på ett eller annat sätt. Pengarna, ibland stora summor, hanteras i kalkylprogram, siffror hanteras, ändras och flyttas runt. Tomas Brytting kallar ekonomens arbetsmiljö för en moralisk riskzon.
– Det är lätt att tappa kopplingen mellan de abstrakta siffrorna på skärmen och verkligheten, de verkliga människor som drabbas av de beslut som man medverkar till. Så det gäller att ha moralisk fantasi och att fundera över hur det man gör faktiskt påverkar människor, för som ekonom får man sällan spontana reaktioner på sitt jobb, säger Tomas Brytting.
Många ekonomer möter förväntningar på att göra bra affärer, men det skapar också en risk för ett tveksamt moraliskt agerande. Det menar Peter Norberg, etikforskare på Handelshögskolan i Stockholm, med särskilt intresse för mentaliteten i finanssektorn. Risken ligger i att om man lyckas i sin verksamhet gynnar det arbetsgivaren, och dessutom den egna karriären.
– En stark strävan efter att lyckas gör att en del tänjer på sina gränser och ger sig in i moraliska och juridiska gråzoner. Andra lockas av möjligheten att gynna sig själv, eller släkt och vänner genom insidertips eller kontrakt, säger han. 

De moraliska utmaningarna beror mycket på den kultur som råder på arbetsplatsen, och den kulturen kan förändras.
– Det sker ofta långsamt, mjukt och stegvis, hur arbetet ska läggas upp, hur underlagen ska se ut förändras. En sådan förändring är svår att märka och plötsligt befinner man sig i en situation där man gör oetiska, kanske olagliga saker, och det känns helt naturligt, säger Peter Norberg.
Hur vanligt det är vet han inte, men mörkertalen kan vara stora, menar han. För få arbetsgivare lär ha något större intresse av att offentligt berätta när anställda överträtt företagets eller branschens etiska regler eller lagen. Då säger man också att man inte lyckats rekrytera rätt personal och att man brustit i kontroll.
Fackförbundet Civilekonomerna försöker hjälpa ekonomerna att möta de etiska frågeställningarna. Sedan snart 20 år har förbundet en etikjour, men efterfrågan är inte så stor – jouren får bara mellan 20 och 25 samtal om året.
– De etiska frågorna är alltid aktuella för civilekonomerna. Men kanske finns det en ovana att prata om den här typen av frågeställningar, åtminstone med någon man inte känner. Eller så ringer man bara när man behöver hjälpen allra mest, säger Alexander Beck, utredningschef på förbundet.

Kanske kan en förklaring också vara att utbildningen inte ger så mycket träning i att analysera och diskutera etiska frågeställningar. Det ställs formella krav på de nya civilekonomutbildningarna att ge undervisning om etik.  Men kurserna är ofta små och frivilliga, bara två av civilekonomutbildningarna har obligatoriska etikkurser. Och intresset är litet. I rapporten »Civilekonomer tre år efter examen« svarar bara 1,3 procent av de undersökta ekonomerna att de hade velat ha mer etikundervisning i sin utbildning.
Hans De Geer, företagsetiker och tidigare ledare för Centrum för etik och ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, är mycket missnöjd med situationen:
– Den skapar problem och de kan bli stora. Vi måste minska risken för moraliska haverier, då måste studenterna tränas och utbildas i etik.
Men han tycker inte att Sverige är något etiskt u-land. Ekonomerna har moraliska föreställningar, det finns etiska regler för företag och branscher, och han anser inte att det växande intresset för etiskt företagande är för syns skull. Och intresset för etisk utbildning växer efter några år i yrkesverksamhet, säger Hans De Geer.

Men att enskilda individer tar ett moraliskt ansvar kanske inte leder till förändring. Catharina Lagerstam, styrelseledamot i HQ Bank, lämnade sitt uppdrag i våras sedan hon larmat om övervärderingen av tradingportföljen. Ordföranden Mats Qvibergs första kommentar till avhoppet var att hennes nerver inte höll för uppdraget. En kommentar som han senare bad om ursäkt för.
I skandaldrabbade Göteborg arbetade en konsult för ett av kommunens bolag och larmade om missförhållanden. Nu pysslar hon i trädgården tillsammans med sin man, som också blev av med sitt kommunala uppdrag efter hennes kontakter med Uppdrag granskning. Exempel som avskräcker, men de är inga undantag.
– Slår man larm om missförhållanden i ett privat företag, då får man sparken. Är man anställd i offentlig förvaltning går det i allmänhet också illa, säger Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap vid Lunds universitet.
– Vi tror att vi har yttrandefrihet, det har vi inte. Säger man något får man sota för det. 
Lennart Lundquist har forskat om demokrati- och etikfrågor och kommit i kontakt med många personer som larmat, så kallade whistleblowers.
– Många marginaliseras på jobbet, socialt och professionellt, eller så får de sparken och sedan har de ofta svårt att få nya jobb. Symptom på posttraumatisk stress och familjeproblem är vanliga och risken för självmord ökar, säger han.
– Det är jävligt deprimerande. De borde ha medalj i stället.
  Lennart Lundquist menar att det är viktigt för demokratin och en moralisk plikt att säga ifrån. Men den som tänker göra det ska vara medveten om vad det kan kosta och göra det anonymt, om man inte vet att man har en riktigt bra chef.
– Och om det håller på att gå illa, skaffa ett nytt jobb och stick så fort som möjligt, säger han.

Iordanis Kavathatzopoulos är professor vid Uppsala universitet och han forskar om etisk kompetens hos organisationer och beslutsfattare. Han säger att många organisationer upplever att anställda som säger ifrån är illojala och hotar att skapa kaos
– Men vi lever i en allt mer oförutsägbar värld, där riskerna ökar för att företag och organisationer ska hamna i moraliskt problematiska situationer. De som ser sina medarbetares etiska omdöme som något positivt, och som har system för att ta vara på ifrågasättanden och larmrapporter, kan minska riskerna och öka produktiviteten, säger han.
Att ha en etisk uppmärksamhet så att man kan förutse och känna igen problem, och att man kan hantera dem innan de växer, är ett individansvar, menar Iordanis Kavathatzopoulos. Men det finns ett organisationsansvar också.
– Som anställd ska man veta vart man ska vända sig när man blir osäker om hur man ska agera eller om man ser missförhållanden på arbetsplatsen. Det måste finnas en grupp som kan stödja och diskutera med den anställde, agera mot problemen, följa upp resultaten och sprida informationen i resten av organisationen, säger han.
– De som säger ifrån måste känna att de bidrar till lösningen av ett problem.

Det finns redan företag och offentliga arbetsgivare som säger att de börjat arbeta på det här sättet, men Iordanis Kavathatzopoulos är tveksam till om det verkligen fungerar redan. Man måste först utbilda de anställda, pröva verksamheten och visa att den fungerar utan repressalier, innan människor litar på att den fungerar. 
– Man behöver inte vara god för att arbeta så här. Kostnaden för en skandal är enorm, varumärket är kapitalet och hur återskapar man ett förlorat förtroende? Agerar ett företag omoraliskt riskerar det sin vinst och överlevnad.

Mer på civilekonomen.se