Vägen till toppen

En dag i Boston, nästa i Istanbul. Så ser livet ut för Daron Acemoglu, turkisk professor i ekonomi vid MIT och en av de tio mest citerade nationalekonomerna i världen enligt IDEAS, en forskarservice från RePEc*. Den 46-årige ekonomistjärnan är kanske mest känd för sitt verk ”Why nations fail” (2012, medförfattad av Harvard-kollegan James Robinson), som motsätter sig teorin om geografiskt läge som förklaringsmodell till länders ekonomiska framgångar. Tvärtemot Jeffrey Sachs tes om att varmare klimat agerar hämsko för utveckling menar Acemoglu att ett lands tillväxt baseras på faktorer som fungerande politiska institutioner, oberoende domstolar, demokratiskt styre och låg korruption.
Kritiker i forskarvärlden menar att Acemoglu – som redan 2005 vann John Bates Clark-medaljen som en av de mest lovande ekonomerna under 40 års ålder – plockar lågt hängande frukter med sitt kontroversiella ämnesval. Laddade ämnen får mer uppmärksamhet. Trots Acemoglus försäkringar om motsatsen** så verkar det ändå vara en framgångsformel i forskarvärlden.
Ett annat exempel på detta är den franske ekonomen Thomas Piketty, som utreder inkomstskillnader och vars bok Capital in the twenty-first century, en 700-sidors bibel som släpptes på engelska i april har blivit en bästsäljare. Pikettys centrala tes är att när kapitalets långsiktiga avkastning är större än den ekonomiska tillväxten så kommer ärvd rikedom alltid att växa snabbare än hoparbetade pengar. De rika blir rikare, vilket på sikt leder till social och ekonomisk instabilitet. Piketty föreslår ett globalt system av progressiva kapitalskatter så höga som 80 procent för att komma tillrätta med problemet, vilket givit Occupy Wall Street-aktivister nytt bränsle på elden och drar föreläsningsskaror i rockkonsert-storlek.

Tryck på att publicera

Att skriva en uppseendeväckande bästsäljare är dock ett ovanligt sätt att skapa sig berömmelse som forskare. Oftast byggs framgång på publiceringar och citeringar av ens studier i vetenskapliga tidskrifter. Trycket på att publicera går under benämningen Publish or perish – publicera eller gå under och blev mer uttalad i USA på 1980-talet. Nu har det spridit sig till den anglosaxiska världen och Europa. Fördelen är att forskningen får en ökad utbredning, och tack vare peer review-metoder även ökad kvalitet. Men det finns även nackdelar.
– Själva artikelskrivandet tappar sin poäng ifall artiklarna inte läses och debatteras, utan bara skrivs för skrivandets skull, menar Rolf A. Lundin, professor emeritus i Business Administration vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping.
Även Sven-Olof Yrjö Collin, professor i företagsekonomi vid Linné­universitetet, har synpunkter på systemet:
– Tricket med citeringar är att publicera i en amerikansk tidskrift. Det förutsätter förvisso att du har gjort en god forskargärning men också att du ansluter dig till deras retorik, det vill säga sätt att argumentera och till deras forskningsparadigm, säger han, och fortsätter:
– Ett annat trick är att publicera med amerikaner eftersom de håller koll på och citerar varandra och därför driver upp antalet citeringar.
Det verkar således som att systemet missgynnar icke-amerikaner. Men denna grundläggande ojämlikhet till trots så är USA:s försprång på forskningsfronten ändå påfallande. Sju av världens tio mest ansedda MBA-lärosäten finns i USA. Nio av de tio mest citerade nationalekonomerna är amerikaner. Endast en svensk – ekonomiprofessorn  Lars  E. O. Svensson återfinns bland de hundra högst rankade på IDEAS lista. Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, påpekar att Sverige har halkat efter i forskningsligan. Mätt i citeringar befann sig Sverige på fjärde plats år 1980 inom spetsforskningen efter USA och Storbritannien, både i naturvetenskap, medicin och till viss del samhällsvetenskap.
– Vi exporterade vetenskaplig impact. I dag är Sverige nummer 10–12 i världen, medan Danmark är trea-fyra i världen efter Storbritannien, och i vissa avseenden före. Så det har hänt någonting med svensk forskning, säger Benner.

Dåligt mått

Nu är visserligen varken citeringar eller universitetsrankning i medier som Financial Times och Economist något säkert mått på kvalitet.  Vid företagsekonomiska institutionen i Uppsala har Linda Wedlin studerat just rankningssystem.
– Jag ser dem inte som en mätning på kvalitet. De som handlar om universitet handlar mer om status och bekräftar redan befintliga uppfattningar, säger hon.
Wedlin känner inte heller till något sammanhang där personrankningar skulle vara viktiga.  Det största problemet med rankningar, menar hon, är deras genomslag.
– De sätts samman av en massa omdiskuterade kriterier och har stora mätproblem och statistiska problem – alla är medvetna om det – men trots det, när de väl publiceras så tror vi på dem, säger hon.
IDEAS personrankning innefattar endast forskare som registrerat sig hos databasen RePEc och tillförlitliga rankningar av företagsekonomer saknas helt då området är så starkt förgrenat.
Dessutom påpekar utredningschefen på Civilekonomerna, Alexander Beck, att amerikanska forskare använder sig av sökordsoptimering i sina artiklar så att andra forskare lättare ska hitta dem, vilket leder till fler citeringar.
Men tillbaka till tillståndet för den svenska forskningen. Enligt statistik från Vetenskapsrådet har Danmark, Nederländerna och Schweiz en större bredd och starkare nyrekrytering av unga forskare som presterar i toppskiktet.** Vid en jämförande utredning av forskningssystemens utveckling upptäcktes tre huvudsakliga förklaringar till att Sverige halkat efter inom spetsforskningen***:
1. Svenska universitet är alltför beroende av externa finansiärer.
2. Karriärsystemen för unga forskare är oklara.
3. Rekryteringen av akademiska ledare är svag och sker oftast lokalt.
– I Sverige anställer man på lite mer tillfällig grund beroende på om det finns pengar eller undervisningsbehov och hoppas att det kan funka långsiktigt, säger Mats Benner, en av rapportförfattarna.
Han menar att systemet visserligen har lett till kortsiktigt ökad effektivitet men långsiktigt har minskat personalens djärvhet.
Benner får medhåll av Mats Alvesson, som är professor i företagsekonomi vid Lunds universitet och bland de mest citerade inom sitt gebit i Europa. Han är inriktad på bland annat organisation och management.
– Det som är intressant och nydanande faller under radarn, man har inte tid, råd och lust att göra det i ett hårt pressat system, säger Alvesson, som menar att den generella bristen på originell forskning är ett globalt såväl som svenskt fenomen.
– Många siktar snävt på att söka publicera sig snarare än att ha något viktigt att säga. För att slå sig in på listan krävs att man inte bara gör något bra utan något outside the box, förklarar han.

Publiceringsindustri

På BI Norwegian Business School menar professor Håkan Håkansson att det bara finns en segrare i jakten på publiceringar.
– Vinnarna är de förlag som driver alla de nya tidskrifter som växer fram som ett svar på att alla måste publicera. En del av dessa tar bara betalt av dem som publicerar men har open access för alla läsare! Vi har med andra ord fått en publiceringsindustri som också är starkt involverad i några av de viktigaste rankningsystemen, säger han.
Till Sveriges utmaningar hör även den snabba expansionen av högskolor, vilket lett till en urvattning av kvaliteten och brist på bra forskare.
– Vi har väldigt många professorer som är svaga, det har blivit en inflation. Till exempel Danmark har inte varit lika expansiva, säger Alvesson, som menar att låg rörlighet och akademisk inavel utgör en annan svensk sjuka.
Sten Jönsson, professor emeritus i företagsekonomi vid Göteborg universitet, har bevittnat utvecklingen inom den svenska akademin under decennier.
– De doktorander som blivit framstående forskare har ofta inspirerats till den banan av någon stimulerande professor. Nu har systemet lagts om till budgetföljande prefekter som inte bryr sig om individen – annat än vid de årliga ”utvecklingssamtalen” som måste komma in i rätt pärm. Personligt ansvar för att ta hand om de unga är bortrationaliserat, säger han.
– Man blir en sur gammal gubbe. Inga glada vibbar där. Civilekonomen gav sig upp i luften för att få fler infallsvinklar.
Himlen är grå när British Airways-planet sakta sänker sig mot London. Themsen ringlar genom stadsbilden och Erik Mohlin, en sympatisk 36-åring med axellångt hår i hästsvans pekar ut sin favoritskyskrapa som har formen av en pyramid. Här bland kolonialarkitekturen har Erik gjort en postdoc på University College London innan han fick sin nuvarande tjänst på Oxforduniversitetet en timme nordväst om stan. Mohlin forskar om spelteori och beteendeekonomi och har märkt en skillnad på forskningsfinansieringen i Sverige och Storbritannien.
– I Sverige ligger fokus på projekt – pengar som går till stora projekt och inte till forskare. Alla som är i branschen vet att man skriver en projektansökan och beskriver saker man redan gjort eller som man tror att donatorerna vill att man ska göra. Det främjar nog ibland en viss kortsiktighet, menar han.
I stället hade Mohlin velat se att forskare som visat sig vara duktiga ska få ovillkorade medel.

Delar inte synen

Men inte alla delar den synen. Per Krusell, professor vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet, har forskat 20 år i USA och ser snarare finansiering från näringslivet som något positivt.
– Jag har fått pengar från olika håll under årens lopp – Wallenbergstiftelsen, Söderbergska stiftelserna, Wallanderstiftelserna – de är alla väldigt resultatinriktade med superproffsig utvärdering.
Han menar att industrin ser forskningen som ett investeringsprojekt, och upplever deras involvering som ett kvitto på att den forskning man bedriver de facto är praktiskt värdefull. Däremot hade Krusell gärna sett att jakten på forskningsanslag skulle skötas centralt från universitetens sida – vilket är fallet i USA –  i stället för att ligga på enskilda professorers bord.
Under sin tid som professor vid bland annat Princeton och Rochester-universiteten fick Krusell känsla för vad det krävs att ta sig upp till den absoluta forskningstoppen.
– De jobbar fruktansvärt hårt och är oerhört engagerade. Det går inte att bara vara insiktsfull och smart, man måste satsa allt. Det är lite som med elitidrottsmän, det går ut över familjen och annat. Men man gör det bara för att det är kul, säger han.
Trots att Sverige har halkat efter inom naturvetenskaplig toppforskning så tycker Krusell att vi står oss bra inom hans eget gebit nationalekonomi (som dock utgör en minoritet av forskningen).
– Vi har nu fått lite av ett genombrott i att använda svenska registerdata – det går inte i USA – men här kan vi samköra exempelvis hälsoregister ihop med deklarationen. Resultatet är att kända europeiska och amerikanska forskare har börjat samarbeta med svenska forskare, säger han.
Krusell menar att det inom den nationalekonomiska forskningen snarare är så att resten av Europa håller på att komma ikapp, än att den svenska standarden har sjunkit. Men han märker även hur ambitionsnivån höjts på hemmaplan.
– Många har tidigare tänkt att jag är jävligt bra och behöver inte publicera, men nu har bevisbördan vänt. Om man anställer internationellt så tvingas svenska forskare att konkurrera på forskningsmeriter. Så nu har det blivit mycket mer vanligt att unga forskare publicerar sig, säger han.

Små steg uppåt

Publicering i de rätta tidskrifterna leder till inbjudningar att föreläsa på konferenser, nätverkande och många små steg uppåt på karriärstegen, postdocs, jobberbjudanden, gästprofessurer och headhunting av mer ansedda lärosäten. Att bli anlitad som reviewer.
Bland svenskarna som utmärker sig hör professor Rolf A. Lundin, 71, i Jönköping som forskar om projektledning och fick 2014 års forskningspris av den internationella medlemsorganisationen Project Management Institute, efter att ha fått den europeiska motsvarighetens pris för några år sedan. Därmed är han en av tre i världen som belönats med båda priserna.
Lundin gillar att ha en klar förankring i näringslivet.
 – Forskning skall vara relevant för omvärlden. Bland höjdpunkterna hör att kunna pröva idéer som forsknings­entreprenör och även få praktiker att intressera sig, säger han.
Ett till starkt namn – och uppseendeväckande nog den enda kvinnan bland toppciterade företagsekonomer – är Barbara Czarniawska, professor i organisationsforskning vid Göteborgs universitet. Hon har studerat komplexa organisationer i flera länder och skrivit om dem på polska, engelska, svenska och italienska. Det var inte förrän Czarniawska kom till Sverige från Polen 1983 som hon blev uppmärksam på att hon som kvinna var en minoritet. Hon blev chockerad när hon upptäckte att det var så sent som på 1980-talet som Sverige fick sin första kvinnliga doktor i företagsekonomi.
– Jag började observera mina kvinnliga doktorander noggrannare och upptäckte att de pratade mindre än de manliga – och klagade på de sistnämnda, men utan att någonsin avbryta dem, säger Czarniawska.
Själv tror hon  sig vara betjänt av att vara såväl kvinna som invandrare. Kanske handlar det om att spränga alla barriärer samtidigt?
För kanske är det just det som krävs för att nå toppen. Att våga ge sig ut på okänd mark och lyckas hålla kursen utan att titta alltför mycket till höger och vänster. Att lita på sig själv och sina instinkter.

* RePEc = ­Research Papers in Economics, en databas som sköts av volontärer och innehåller 1,4 miljoner forskningsartiklar från 82 olika länder.

** Intervju i tyska Die Welt (http://www.welt.de/wirtschaft/article126375418/Warum-ist-dieser-Oekonom-eine-Million-Dollar-wert.html.) Civilekonomen har sökt Acemoglu