Den här webbplatsen använder cookies. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Godkänn

Våga sätta gränser

Den som får ett nytt och eftertraktat jobb kan ha svårt att sätta gränser för hur mycket arbete han eller hon orkar med. Möt två som fick betala ett högt pris efter att ha jobbat för mycket.

»Och vad jobbar du med?« Att den här frågan kommer när vi träffar en ny person är nästan lika säkert som avsparken i en fotbollsmatch. Den som kan svara med ett högstatusjobb har förmodligen inga problem med att den ställs. Inte lika rolig känns den om vi måste säga »ingenting jag är sjukskriven för utbrändhet«.  Tyvärr händer det att den som leende skriver under anställningsavtalen till ett prestigejobb kommer att få göra både resor, om än med några års mellanrum. 
Marika King gjorde i våras en uppmärksammad romandebut med boken Supernova. En berättelse om en ung tjej – Lisa – som får ett toppjobb efter att ha gått på Handels. Drömmen förvandlas snart till mardröm och hon bränner ut sig. Även om det här är fiktion delar Marika King många av de erfarenheter som hennes huvudperson skaffar sig. Hon har själv gått på Handels i Stockholm och fick efter examen jobb som konsult hos managementkonsulten Mc­Kinsey & Company, något som snabbt förändrade hennes vardag.
– Det var lite grann som att vinna första pris att få ett prestigejobb. Från att vara student och ha det knapert till att tjäna rätt mycket pengar. Man känner sig väldigt viktig i början. Man träffar vd:ar och seniora chefer. Man åker taxi överallt och går på lyxkrogar i stället för på Pizza Hut. Helt plötsligt har man råd att köpa den där dräkten. Det blir en livsstil, säger hon.

Marika Kings liv fylldes snabbt upp till brädden av arbete. En normal vecka landade någonstans mellan 50 och 80 timmar. Något som hon själv inte hade några problem med, vänner och familj reagerade däremot ganska snart. Själv tyckte hon till en början att det var roligt att arbeta mycket och beskriver sig som en person som går in för saker till hundra procent. Det dröjde ungefär tre år innan hon började känna sig riktigt trött.
– Jag hade dålig koll på signaler och jag respekterade dem inte. Det tror jag är en vanlig anledning till att man blir utbränd. Jag hade väldigt mycket av det här att man ska bita ihop, sova kan jag göra i morgon. Jag insåg inte att jag hade mänskliga behov och behövde vara mänsklig, det var lite »superwoman«, man stod över sånt.  Marika King blev tröttare och tröttare. Hon fick förkylningar och kunde mitt i ett projekt som hon jobbade med, plötsligt känna sig väldigt nervös. Ändå ville hon inte kännas vid att något var fel. Hon kunde vakna en söndag klockan fyra på eftermiddagen, efter att ha sovit sexton timmar, och tänka att hon nog bara varit »lite trött«.
– För att man ska förstå saker och ting i livet behöver vissa människor bara en liten buff på armen, medan andra behöver en fet käftsmäll. Jag fattade nog ingenting förrän jag fick en fet käftsmäll. För att jag skulle reagera behövde jag bli riktigt dålig. 

Ansträngningarna och bristen på återhämtning tog så småningom ut sin rätt. Men för Marika King var det inte så enkelt som att hon kom till en definitiv vändpunkt. Hon blev sjukskriven i tre månader men började sedan jobba på nytt i ytterligare ett år. 
– Det var inte så smart. Jag var så mån om att komma tillbaka. Jag jobbade ett år till och fick tillbaka en massa symptom. I slutet av det året sa jag upp mig. Men jag hade inte fattat att jag inte var helt frisk. Jag åkte ut och reste och volontär­arbetade i Afrika.
När hon kom tillbaka till Sverige började hon jobba igen och fick ett nytt högstatusjobb som vd på ett företag. De gamla symptomen kom snart tillbaka, och hon fick också andra, som utslag i ansiktet och panikångest. Det här ledde till en ny sjukskrivning.  Nu hamnade hon i en djupare depression.
– Jag bottnade i det och förstod att jag aldrig ­tagit itu med grundproblematiken: Att man faktiskt erkänner att man är en människa och har behov. Man behöver sova, träna, ha ett socialt liv och ett spirituellt liv. Jag började gå i terapi och tog tag i det på riktigt och det var inte förrän i slutet av den processen som jag började komma på vad jag egentligen ville.
Romanen Supernova är en del i det här arbetet. Skrivandet har gjort henne mer självmedveten. I Marika Kings fall ledde den jobbiga perioden till något positivt, något som gjort henne större som människa och rent av till en ny spännande karriär. Är det då lättare att gå i fällorna om man är nyexaminerad?
– Ja, absolut. De som har jobbat några år och sen kommer till ett annat ställe är inte alls lika lättpåverkade. Men just på första jobbet är man så himla öppen och mottaglig, så mån om att göra ett bra intryck, att passa in och visa att man duger. Man tänker – de anställde ju mig, vad tacksam jag är och de gjorde väl inte fel?

Ändå är inte rutin och erfarenhet någon garanti för att man inte kan få problem på ett statusjobb. Johan, som egentligen heter något annat, är i dag en bit över 45 år och utbildad civilingenjör. Han har även läst ekonomi och jobbar på ett stort svenskt företag som ledare för olika typer av produktutvecklingsprojekt. Han hade lång arbetslivserfarenhet, både av att ha ekonomi- och personalansvar, när han för fem år sedan fick chansen att leda ett stort projekt med särskild betydelse.
–  Jag fick ett projekt som var viktigt för vår enhet. Det handlade om en ny produkt som skulle ersätta vår huvudprodukt, vår största försäljning. Det var bråttom med den, vår vd sa att vår överlevnad hängde på den.
Till en början kändes det givande och stimulerande att hålla i alla trådar, det här var en chans han inte ville missa. Men Johan, som dessutom var nybliven pappa med en liten krypande kille därhemma, märkte att projektet slukade mer och mer av hans tid, även det som skulle varit fritid.
–  Jag arbetade över varje kväll och varje helg. Jag talade om för min chef att jag behövde förstärkning, att jag behövde en delprojektledare. Jag skrev även i mina månadsrapporter för projektet att ett av de stora riskmomenten var överlastad projektledare. Men ingenting hände.

När Johan satt hemma och arbetade en söndagskväll märkte han hur siffrorna på dataskärmen flöt ihop till en enda massa. Han kände sig kons­tig, men gick ändå till jobbet dagen därpå och arbetade vidare som vanligt.
– Men det var en känsla som kom. Jag kände mig helt överväldigad av arbete, jag hinner inte med det här. Jag kände mig plötsligt svag och började hyperventilera.
Johan ringde företagshälsovården. Läkaren ­visade sig ha lätt att ställa diagnosen »utmattningssymptom« och ville sjukskriva honom på heltid. Men Johan ville ha kvar en fot på jobbet för att det skulle bli lättare att komma tillbaka sedan.
– Så jag blev sjukskriven till 75 procent. Successivt gick jag sen över till 50 procent och 25 procent.  Efter sex månader började jag arbeta normalt. Så småningom fick jag tillbaka projektet och kunde slutföra det.

Johan har sedan dess hållit i liknande projekt men inget som innebär lika hård arbetsbelastning. Han tycker fortfarande att det han drabbades av känns som ett nederlag. Även om han känner att han fått andra värderingar, och inte prioriterar jobbet lika mycket längre, är en av hans drömmar att få vara frisk och att få prestera. Några gånger har han känt hur stressymptomen varit på väg att komma tillbaka, men han har klarat sig från nya sjukskrivningar. 
– När man har gått över gränsen en gång så tror jag att man är mottagligare. Man måste vara mer vaksam på signaler och sätta gränser i tid. Jag har blivit bättre på att säga nej, vilket min nuvarande chef kanske inte alltid uppskattar.
Nina Jansdotter är beteendevetare och karriär­coach. Hon är också författare, bland annat till boken Självkänsla på jobbet. Som coach har hon sett många exempel på hur högstatusjobb kan locka människor att arbeta för mycket, något som sen gör att privata relationer går i kras och att man inte hinner vila. Att arbeta för mycket är ofta kontraproduktivt, menar hon.
– Dels är det inte antalet timmar som räknas. Man kommer inte på de mest briljanta idéerna när man är slutkörd. Man bör i stället värna om sin hälsa genom att vila och träna för då presterar man bättre. Dels tror jag att man, för att bli aktuell för ännu högre positioner, måste vara en person som man respekterar. Och man respekterar inte någon som inte kan säga nej. Generellt om man träffar på människor som har mycket makt så står de för sina åsikter, de är inte rädda för andras reaktioner.

Att kommunicera med sin omgivning är A och O. Att prata med sin familj eller partner kan innebära en avlastning i sig. Det leder också till att de närstående känner sig involverade i stället för utestängda eller bortprioriterade. »Självkänsla« är ett ord som återkommer när Nina Jansdotter talar, det är ett centralt begrepp att arbeta med när det handlar om att sätta gränser för jobbet. 
– Är man en person som innerst inne inte tycker att man duger om man inte presterar på topp, så kommer man hela tiden att skruva upp kraven på sig själv.  Har du en position som är synlig och utsatt kommer du att slå knut på dig själv. Du får ­problem både med att komma igång och att ­avsluta. Jobbet kommer att tära mycket mer på dig än om du är en person som tänker att det här var väl »good enough«, nu ska jag vara ledig med familjen.

Jan Lidström, ombudsman på Civilekonomerna, berättar att det även finns mer konkreta fällor man ofta går i på statusjobb. Ett av de vanligaste är att förhandla bort sin övertidsersättning. Det behöver inte vara fel om bara lönen sätts där­efter, men det är ändå viktigt att hålla reda på hur mycket man jobbar.
– Man ska kräva att få redovisa de arbetstider man har, vare sig man får betalt eller inte. Det tycker jag är en självklarhet som folk missar. Det här är viktigt för att både chefen och du själv ska hjälpas åt att se till så det inte går galet, säger han.
Det är inte heller ovanligt att man i glädje­volterna över att ha fått ett toppjobb accepterar
för låg lön. Förbundet har hjälp för den som har frågor runt det här eller något annat i anställningsavtalet.
– Man kan titta själv i vår lönestatistik vad som är en normal lön för den typ av tjänst man fått. Och hittar man inte kan man ringa vår jour och fråga. Man ska heller aldrig skriva på ett anställningsavtal om man inte analyserat det i detalj. Känner man osäkerhet ska man mejla eller faxa in det till en ombudsman. Vad är det som är bra, vad är dåligt och vad är tveksamt?, säger Jan Lidström.

Fakta

Marika King
❱ Bor: Tanzania.
❱ Född: 1970,  uppvuxen i Ludvika.
❱ Bakgrund: Hon har gått på Handelshögskolan i Stockholm och på Stern Business School i New York. Har arbetat sex år på McKinsey&Company. Valde sedan att bland annat resa och arbeta som volontär i Afrika.
I dag är hon bosatt i Dar es-­Salaam i Tanzania där hon skriver på en uppföljare till debutromanen Supernova.

Fakta

7 tips till dig som får ett statusjobb:
1 Granska anställningsav­talet, känner du dig osäker hör av dig till ditt fackförbund.
2 Se till att du har balans mellan jobb och fritid.
3 Avsätt tid för träning, vila och umgänge med vänner och familj.
4 Luras inte till att tro att det är fel att säga nej, men bli för den skull inte en notorisk nejsägare. 
5 Sänk dina krav på dig själv, allt du gör behöver inte vara perfekt.
6 Var uppmärksam på varningssignaler som stark trötthet, ångest och nedstämdhet.
7 Sök avlastning genom att diskutera ditt arbete med vänner eller en extern person som kan ge dig nya perspektiv.

Mer på civilekonomen.se