Från Slite till Tokyo

Kanske var det uppväxten i den lilla orten Slite på Gotland som väckte Daniel Helmers resbehov. Han lämnade Sverige efter examen och har aldrig flyttat tillbaka. I stället blev det London, Sydney och Tokyo.  

– Det blev naturligt att söka sig till något större och mer intressant, berättar 42-åringen. 

Utanför fönstret tornar molnen upp sig ovanför den lummiga banvallen som just repat sig från helgens tyfon. Här i centrala Tokyo ligger TetraPaks kontor granne med ett universitetscampus och på gångavstånd från tågstationen Yotsuya. Det tar Daniel en halvtimme från dörr till dörr, ingen tid alls i denna megastad, vars pendlingströtta invånare håller världsmästerskap i konsten att sova på tåg. Hela vagnar av japaner kan vara fullständigt bortdomnade, lutade mot varandra som dominobrickor. En del sover till och med i upprätt tillstånd. Resten kollar sin iPhone, utan tvekan av senaste snitt.

Men Daniel Helmer har flextid och ingen synbar släng av Tokyos utmattningssyndrom. Det är dags att ta helg från sexmannateamet på inköpsavdelningen och lämna den blå tygskärmen och kontorslandskapet därhän. Dagen till ära bär han skjorta och kostym – traditionell japansk ”salaryman”-utstyrsel. Men klädkoden här har börjat luckras upp på senare år, en utveckling som accelererats av härdsmältan i Fukushima 2011. I september stängdes Japans sista kärnkraftverk ned, i stället importeras nu dyra fossila bränslen. 

– Tidigare var det kavaj och slips  365 dagar om året, men det håller på att ändras för att minimera kostsam luftkonditionering , säger Daniel.

Ett par månader om året är Tokyo närmast outhärdligt varmt och fuktigt, men i övrigt är klimatet angenämt, med sol och milda vintrar.

Tyfoner och jordbävningar varannan vecka kan även gotlänningar lära sig att leva med.  I barndomens Slite jobbade Daniels pappa som ingenjör på cementfabriken och mamma var sjuksköterska. Efter att studentsångerna klingat ut var det dags för ryggsäcksluff och första ekonomikurserna i Australien. Daniel återvände till Sverige för internationella ekonomprogrammet i Umeå och utbytesstudier i USA. Mötet med japanska Michiyo gav Daniels liv en ny vändning. Han blev kär. Hon läste språkvetenskap i USA och efter deras utbytesår blev det en tid med pendlande. 

Daniel skrev sin magisteruppsats om svenska bolag i Japan och en del av de företagsledare han intervjuade då, för 17 år sedan, kan han numera räkna till vänskaran.  Men såväl han som Michiyo kände att det var enklast att bo på ”neutral mark”. Efter avslutade studier gick därför flytten till London. 

– Vi drog dit med ett par resväskor, men hade inte planerat det så bra, minns han. Efter ett år fick paret visum till Australien – deras förstahandsval – och Daniel började som strategikonsult på KPMG. 

Fyra år och ett barn senare kom dock längtan efter att vara närmare familjen. De hade tillbringat semest-rarna i Japan och Daniel var nyfiken på att jobba i landet. Han lyckades prata till sig en temporär projektledartjänst i Tokyo. Det blev fem månader i ett hotellrum med kokvrå för de nyblivna föräldrarna. För att hänga sig kvar var det bara en sak som gällde: att nätverka. 

Daniel blev aktiv inom Svenska Handelskammaren, en central institution för den som vill mingla sig till ett jobb i Tokyo, och lyckades få anställning hos biltillverkaren Mitsubishi Motors. De hade just blivit uppköpta av DaimlerChrysler och Daniel skulle effektivisera leverantörskedjan enligt tysk modell. Det var inte helt lätt. Att ändra processer i ett Japan med livslånga kontrakt, hier-arki och starka band till leverantörer skulle kräva mer än ett nytt ledarskikt från Stuttgart. 

– Det fanns för få mellanchefer som de facto kunde få till en förändring, säger Daniel. 

Det var där han fann sin roll. Visserligen var Daniels japanska långt ifrån felfri, men han kunde definitivt mer än de tyska toppcheferna. De tillät honom att kolla vad som funkade på golvet.  

– De bästa idéerna kommer ofta från specialisterna ute på fabrikerna. När jag tog vara på deras förslag så kände de sig delaktiga i besluten, säger han. 

1 miljard i budget

Genom att formulera idéerna i en snygg Powerpoint-presentation så kunde han även hålla cheferna vid gott mod. De erfarenheterna tog han med sig till sin nuvarande arbetsgivare, TetraPak, efter att DaimlerChrysler gett upp sina Mitsubishi-ambitioner. Förpackningstillverkaren TetraPak har 700 anställda i Japan, över hälften av dem på fabriken ett par timmar utanför Tokyo. Dit åker Daniel varannan vecka. Han är inköpschef för Japan, Korea, Australien och Nya Zeeland, med en budget på över en miljard kronor. Det täcker allt ifrån de lokala materialinköpen för fabriken till logistik, kontorsstolar och kaffemuggar. 

Daniel är ansvarig för inköpsprocessen, som ser likadan ut i alla TetraPaks dotterbolag. Hösten är en intensiv tid för inköparna, med förhandlingar om volymer och priser för det kommande året. Just 2013 har varit särskilt utmanande, då den japanska yenen försvagats med drygt 25 procent sedan liberaldemokraterna kom till makten i fjol. Det gör alla materialinköp dyrare. Daniel tror visserligen att stimulanspolitiken Abenomics (premiärminister Shinzo Abes stimulanspaket, reds anm), med OS 2020 och pengapressar i rullning kan skapa drag och framtidstro på kort sikt. Men frågan är vad som händer sedan. 

– Fortfarande är levnadsstandarden god här, men hur ser det ut om 20 år, när våra ungar växer upp, frågar han sig. 

Till orosmolnen hör Japans krympande befolkning och välfärdssystem under press. Familjen har just investerat i ett vitt trevåningshus av modernt snitt, i ett lugnt område där medelålders damer rastar mopsar med skräddarsydda hundkläder.  När vi knackar på lagar Michiyo middag i köket med öppen planlösning. Hon har varit hemmafru sedan barnen kom, en vanlig företeelse i Japan där bara en av fem kvinnor förvärvsarbetar. Som ett blandat par med utlandserfarenhet umgås Daniel och Michiyo mest med andra internationella familjer. Det är svårt att komma japaner inpå livet, tycker han, och dessutom kommunicerar de så annorlunda. 

– Allt ska diskuteras in i minsta detalj, de har ett konsensustänkande. Även på TetraPak kan det vara oändliga möten för att diskutera allting, det är så ineffektivt, säger han.  

Som tur är har utlänningar frisedel, och Daniel kan ändå inte hänga med i långa utläggningar på japanska. Han förstår kanske 75 procent av vad som sägs i mötesrummen. Det ligger både för- och nackdelar i att vara svensk i Japan. Å ena sidan blir man aldrig behandlad som en infödd oavsett hur många år man bor här. Å andra sidan så slipper man många av de sociala konventioner som japanerna själva kan klaga på när de fått ett par järn innanför västen. Man kan ha ett mer rakt uttryck.   

– I min roll som inköpschef så kör jag ofta förhandling på engelska och då kan mina japanska medarbetare vara mycket mer direkta när de översätter till japanska än vad de någonsin skulle kunna vara själva, förklarar Daniel. 

Att vara svensk ses ofta som positivt, vi är mindre framfusiga än amerikaner men ändå drivna. Japanerna själva har svårt att ta initiativ, har Daniel märkt. Han kan känna sig frustrerad över att medarbetarna alltid väntar på chefens godkännande. Han misstänker att det grundar sig i skolsystemet, och har därför satt båda sina barn i internationellt IB-program, vilket går loss på 100 000 kronor per barn och år. Dyrt, men det är kanske priset för att bo i Tokyo, en livlig stad som han annars trivs bra i. 

– Det som är så intressant och gör Japan dynamiskt för mig är kontrasten mellan det som är väldigt gammalmodigt och jättemodernt. 

Som exempel tar han transportsystemet, som är enormt effektivt, jämfört med banksystemet som ”kräver en uppsjö av dokumentation, stämplar och bankkassörskor som skickar dig kors och tvärs mellan luckorna med nummerlappar”.

Arbetsnarkomaner

Han gillar Tokyos mix av skyskrapor och 1800-talshus. Maten kan vara hur dyr som helst, men i hemkvarteret har han bästa sushin för en spottstyver. Skidåkning finns ett par timmar bort med Shinkansen (snabbtåg som kan komma upp i 300 km/timmen).  Arbetsnarkomani är en del av kulturen och i fjol körde TetraPak en drive för att förmå de anställda att ta mer än en veckas sammanhängande ledighet. 

– De blev helt chockade. Skulle frugan stå ut med dem så länge..?

– En typisk anställd har livet och umgänget på jobbet och är inte van med att umgås så mycket med familjen. Därför känner de sig obekväma i hemmet, och familjen likaså.

Själv tar Daniel tre veckor semester i stöten och jobbar inte mer än fem timmars övertid i veckan. Den klassiska japanska representationen har han också lyckats minimera genom att göra klart att han prioriterar familjen och inte spelar golf, även om det sista är en lögn.  

Mötet är slut och sista frågan handlar om framtiden. Blir det ett nytt land efter England, Australien och Japan? Nej, svarar Daniel, familjen är nöjd med livet som det är i dag.  

– Men vi planerar aldrig långsiktigt, det har vi lärt oss. Saker och ting ändras alltid och möjligheter kan dyka upp.