Från management till välgörenhet

På stigar nedanför vita alptoppar i italienska Dolomiterna vandrar Pernilla Bard och Caroline Cederlöf – kompisar från Handelshögskolan. Pernilla Bard är managementkonsult i Stockholm, Caroline Cederlöf jobbar på biståndsbanken Världsbanken i Washington. Under den stekande solen kånkar de på sina ryggsäckar mellan alpstugorna och låter tankarna bubbla. Tänk om de skulle kunna förena sina två världar – näringslivet och det ideella?

I augusti 2001 tar de tjänstledigt, gör en marknadsundersökning i Sverige och en resa till Washington där de bockar av 18 möten på en vecka. Idén är att starta en ideell organisation som agerar rådgivare åt företag som vill skänka pengar till välgörande ändamål. Uppgiften ska vara att kvalitetsgranska lokala välgörenhetsprojekt och sociala entreprenörer för att på så sätt försäkra att företagens pengar hamnar rätt. 

I dag är Pernilla Bard verksamhetschef för Social Initiative. Kontoret, beläget i ett tegelhus från 1912 i centrala Stockholm, delar de med en resebyrå. Just resor har det blivit mycket av sedan hon vid millennieskiftet bytte bana. Dragningskraften till att besöka nya platser har hon haft så länge hon kan minnas. Hon växte upp med sina föräldrar och lillebror i Danderyd norr om Stockholm. Som tioåring tillbringade hon en sommar i Florida, året därpå åkte hon en månad på Children’s International Summer Villages i Belgien.

– Det bidrog mycket till att jag började intressera mig för språk och att resa. Jag har alltid trivts i nya miljöer – det är något i det som kickar igång mig och som gör att jag gillar mig själv bättre, säger Pernilla Bard.

År 1988 började hon på Handelshögskolan. Någon plan för vad hon ville med utbildningen hade hon inte, men när det var dags att skriva slutuppsats åkte hon till Namibia via ett Sida-stipendium. Efter examen sökte hon jobb på EF Education för att snabbt komma utomlands igen. Hon placerades i Hongkong med ansvar för att sälja in EF:s ”high school year” på den asiatiska marknaden.

– Det var jättekul och samtidigt lite läskigt att få så mycket ansvar så ung. 

Efter tre år ville hon göra något mer analytiskt och sökte jobb som marknadschef på Coca-Cola. På hennes LinkedIn-sida är det i dag ett tomrum mellan 1996 och 1999, åren på Coca-Cola saknas. Skäms hon?

– Jag har inga moraliska betänkligheter kring att få folk att dricka mer läsk. Däremot engagerade det mig noll, säger hon.

I stället sökte hon jobb som managementkonsult på The Boston Consulting Group. Det var precis under it-eran, hon gillade framtidsandan och trivdes bra. Skulle det inte ha varit för Caroline Cederlöf och den där vandringen i Dolomiterna hade hon nog stannat. De båda vågade satsa på Social Initiative genom att Carnegies dåvarande vd Lars Bertmar erbjöd dem att utveckla sin tjänst i samarbete med Carnegie som kund.

Den första utvärderingsresan gick till ett skolprojekt i Mumbai i Indien för barn i slummen.

– Det kändes fantastiskt att få vara en liten del av möjligheten för de här barnen. 

Hur var det att gå från ett kommersiellt företag till en icke-vinstdrivande organisation?

– Jag behövde inte ställa om så mycket, det handlar om att förbättra verksamheten. Däremot var jag förvånad över hur lite som mättes inom välgörenhet. Vi ville mäta och använda oss av näringslivets affärstänk, säger Pernilla Bard. 

Sedan starten har Social Initiative utvecklats från att jobba i Indien till att arbeta mot trafficking i Baltikum, med solcellsbelysningsprojekt i Östafrika och med integrationsprojekt i Sverige. Social Initiative tar betalt av de svenska företagen för sitt kvalitets- och analysarbete. Någon vinst gör de inte och varken Pernilla Bard eller Caroline Cederlöf har ökat sina löner på 14 år. När Pernilla Bard lämnade BCG minskade hon sin lön med hälften, till 50 000 kronor.

– Ur det perspektivet är det ingen framgångssaga, säger Pernilla Bard och blir tyst en stund innan hon fortsätter:

– Det känns lite frustrerande. Pengar är i mångas ögon ett mått på framgång och det är inte roligt att läsa att man tjänar betydligt mindre än andra personer som driver andra ideella organisationer.  

Ett moraliskt dilemma som Social Initiative tidigt ställdes inför var frågan om hur de skulle marknadsföra sina partnerorganisationer. Vissa välgörenhetsorganisationer visade upp bilder på undernärda barn med flugor i ansiktet – för att skapa empati hos potentiella givare. Pernilla Bard och Caroline Cederlöf bestämde sig för att vägra gå den vägen.

– Att hänga ut personer på det sättet tycker vi är respektlöst. Vi vill lyfta personerna som kämpar och visa hur starka de är. Samtidigt kan det då bli svårt att få fram akutkänslan.

I dag är de tre heltidsanställda exklusive styrelse, it och administration. Pernilla Bard anser att de behöver vara fyra för att få verksamheten att växa. 

– Men det är svårt att skala upp. Inte många organisationer jobbar som vi, det är ibland svårt att förklara vad vi gör. Vi undviker att kalla oss för konsulter och rådgivare då det ger känslan av att du betalar jättemycket pengar för våra tjänster, vilket du inte gör.

I början på mars publicerade Pernilla Bard och Caroline Cederlöf en debattartikel i Veckans Affärer där de kritiserar givare för att vara för naiva. De uppmanar givarna att se sin gåva som en investering som ger ”social avkastning”.

– Givarna borde fokusera mer på resultatet av sin investering än på gåvan i sig, att till exempel X antal flickor ska börja i skolan. Anledningen till att många inte tänker så tror jag beror på att det är pengar som man ger bort och man förväntar sig inte någon avkastning. Men det handlar om social avkastning. Om man donerar en miljon kronor årligen, vill man då inte veta att det blir någon positiv effekt?

Hur kan ni vara så säkra på att era partnerorganisationer verkligen gör nytta?

– För att vi är på plats och utvärderar projekten, talar med de sociala entreprenörerna och uppmuntrar dem att analysera och förbättra sina resultat. Vi har som en vindruvsklase där vi plockar bort de ruttna druvorna och har kvar dem som gör det bästa jobbet.

Pernilla Bards målsättning är att Social Initiative inom fem år har vuxit till tio anställda och har många fler uppdragsgivare.

– Min dröm är att bygga Social Initiative så att organisationen en dag ska kunna fortleva utan oss grundare. Då skulle det kännas som att jag hade gjort ett bestående avtryck.