Från isen direkt till kansliet

Ett pappersflygplanskast från Globen i Stockholm, i utkanten av ett slitet industriområde, hittar jag till slut Djurgården Hockeys huvudkontor. Innan jag ser det lilla blågulröda DIF-klistermärket på dörren är jag fundersam över om jag verkligen fått rätt adress. När anrika Djurgården åkte ur högsta serien 2012 tvingades klubben till en drastisk förändring. Billigare lokaler var ett led i nedmonteringen, förklarar Joakim Eriksson som i fjol anställdes som klubbens strategiska sportchef. 

– Men nu har vi vänt skutan och befinner oss i en utvecklingsfas. Och målsättningen är att flytta till proffsigare lokaler. Självklart vill vi förmedla rätt intryck: att vi är en organisation på frammarsch. Och då har även det presentabla viss betydelse.

Har två SM-guld

Väl inne på huvudkontoret är känslan en annan. Det luktar bryggkaffe och framåtanda. Den stora, silverglimmande pokalsamlingen i kanslifoajén vittnar om fornstora dagar. Djurgården Hockey är med sina 16 SM-guld den mest framgångsrika hockeyföreningen i Sverige. Joakim Eriksson var själv med och tog två raka SM-guld med klubben vid sekelskiftet. Men det var 15 år sedan sist. 15 år sedan de vilda glädjescenerna i Karlstad borta mot Färjestad 2001, efter att Daniel Tjärnqvist pangat in guldmålet. Sedan dess har klubben stretat i motvind. Efter ett par säsonger i andradivisionen tog Djurgården 2014 klivet tillbaka till SHL och ishockeyns finrum. I fjol nådde laget kvartsfinal.

– Nu pågår ett långsiktigt, strategiskt arbete för att vi ska röra oss tillbaka mot den absoluta toppen, säger sportchefen resolut, högst medveten om att han själv är en nyckel i den utvecklingen. 

Joakim Eriksson växte upp i Södertälje. När han var sex år gammal började han ta bussen med sin mamma till klassiska Scaniarinken för att lära sig åka skridskor. Det fanns en naturlig ingång till ishockeyn. Hans stora förebild var morbror Glenn Johansson – Södertäljes hockeylegendar och assistkung, som var med och vann SM-guld 1985. Redan i de tidiga senioråren fick Joakim Eriksson chansen att spela med en rad stora ishockeynamn, kaptener som Anders Elderbrink, Charles Berglund och Tommy Lehman. Joakim Eriksson har själv alltid känt sig som en ledartyp, förklarar han. 19 år ung bestämde han sig för att påbörja en civilekonomutbildning vid Handelshögskolan, parallellt med satsningen på hockey. Inriktningen på studierna? Organisation och ledarskap.

– Det fanns ingen långsiktig plan egentligen. Jag spelade för Södertälje då men var ännu inte ordinarie i A-laget. Jag tänkte ungefär: plugget kommer säkert gå åt skogen, men jag provar. Under den första terminen missade jag tenta på tenta. Jag tog knappt en poäng. Det tog mer tid än jag hade trott och kontrasten mot gymnasiet var stor. Samtidigt utvecklades jag snabbt inom ishockeyn. Jag hade svårt att se att jag skulle klara utbildningen då. Men åren gick, och på något sätt hankade jag mig fram. 

Van att aldrig ge upp

Jag frågar vad som fick honom att fortsätta studera, trots att ishockeyn fick en allt viktigare roll.
– Min idrottsbakgrund. Jag var van att arbeta mot ett uppställt mål. Och att aldrig ge upp. Det fanns en envis tanke i huvudet hela tiden, jag ska fixa det här. 

En viktig sak möjliggjorde Joakim Erikssons ovanliga val: att kombinera en kolossalt prestationskrävande idrottskarriär med en lika tuff utbildning. Vid sidan av att han studerade på deltid påbörjade han utbildningen vid rätt tillfälle. Vid den tiden, i mitten av 1990-talet, var hockeyspelare i högsta serien halvtidsproffs. Det var precis i skarven innan sporten blev ett heltidsyrke. Under de första sex åren kunde Joakim Eriksson därför ägna sig åt studierna på dagtid och fokusera på hockeyn på eftermiddagarna.  

– År sju och åtta hade jag kommit så djupt in i utbildningen att jag kunde hanka mig fram, trots att jag då var heltidsproffs i högsta serien. Jag var också hjälpt av att en av professorerna på Handelshögskolan gav mig vissa dispenser. 

År fyra med studierna spelade han i Allsvenskan med Södertälje. När lagkompisarna åkte hem efter träningen stack Joakim Eriksson och pluggade. Vissa började kalla honom för ”professorn”. Det året blev en vändpunkt. 

– Jag minns att jag ofta var kvar till tre halv fyra på natten på Handelshögskolan. Sedan åkte jag hem, sov tre timmar, upp igen, nya lektioner. Sedan kastade mig iväg till träning. Det var långt ifrån en idealisk situation, men utan det året hade jag aldrig blivit klar med utbildningen. Dessutom gjorde jag bra ifrån mig på isen. Året därpå värvades jag till Djurgården.  

En fråga om identitet

Utbildningen, förklarar Joakim Eriksson och drar handen genom håret, har haft stor personlig betydelse för honom. Det blev en fråga om identitet. När han 2006 gick till Linköping, vilket var och är hans gamla klubb Södertäljes stora rival, blev reaktionerna kraftiga. Han fick utstå en hel del glåpord från läktarna. 2009 kulminerade ilskan när en person ringde och hotade honom och hans familj, inför en match mellan lagen. 

– Blev jag utbuad på isen så kunde jag känna att det där handlade om hockeyspelaren Joakim Eriksson. Men att jag inte bara var det. Jag var också civilekonom och funktionell inom andra områden. I det fanns en trygghet, vilket gjorde det enklare att möta motgångar. Dessutom: skulle jag få en knäskada vid 27 års ålder så hade inte världen rasat samman. Utbildningen kändes som en fallskärm, vilket också gjorde att jag blev en bättre hockeyspelare.  

Under sitt sista aktiva idrottsår fick Joakim Eriksson, som då även var kapten för Djurgården, frågan om rollen som strategisk sportchef. Han kände direkt att det var en unik chans. I april i fjol lade han skridskorna på hyllan – och gick direkt från omklädningsrummet till kansliet. Arbetet som strategisk sportchef innebär i korthet ett ansvar för organisatorisk och individuell utveckling. Ett av hans främsta ansvarsområden är rekrytering av nya spelare. 

Pendeln har svängt

Ett område där Djurgården kommit långt – och där Joakim Erikssom har särskild nytta av sin utbildning – är klubbens arbete med avancerad statistik.  

– Vi mäter hela tiden hur framgångsrika vi är. Läget i tabellen och antalet poäng är det mest uppenbara. Förenklat kan man säga att vi utgår ifrån de siffrorna och så bryter vi ner dem. Det lag som har mest puck kommer att ha mest framgångar över tid, det är en generell regel. Då vill man mäta hur vi lyckas med det. Sen vill man bryta ner de siffrorna ytterligare. Vad leder puckinnehavet till? Hur förvaltar vi det? Vad är nycklarna till att vi ska göra många mål? Och hur rekryterar vi spelare som kan omsätta en viss spelidé i praktiken?

Går det där att jämföra med hur det går till i näringslivet? Att bena ut siffror och hitta orsakerna till dem?

– Absolut. Företag mäter ju hela tiden sina resultat på olika sätt. Om man backar femton år, då ville näringslivet lära mycket av sportens värld. De ville veta hur vi jobbade med frågor som laganda, de mjuka värdena, hur man får alla att dra åt samma håll. Nu har pendeln svängt. Nu är det vi som ställer frågor till dem. 

Kunde stämpla ut

Du hade en lång och framgångsrik spelarkarriär. Även ditt nya yrke handlar om ishockey. Vad gör du när du inte tänker på puckinnehav och spelarrekryteringar?

– Det var annorlunda som spelare, då kunder man stämpla ut. Nu strömmar mejlen in dygnet runt. Det stänger aldrig av och den biten har varit lite svår. Nu försöker jag skapa en egen stämpelklocka. När jag väl är ledig så umgås jag med familjen. Det blir en hel del markserivce till barnens aktiviteter. Och så har jag börjat spela veterantennis. Det är min nya adrenalinkick.