”Det första året har varit utmanande”

Det är knappast någon slump att han hamnade här, pojken från Gävle. Han minns sig själv som diskussionslysten och samhällsintresserad redan som barn, uppfostrad i en trygg miljö av en pappa som var länsskolinspektör och en mamma som var kulturchef. När hans tre äldre syskon drog söderut för att läsa på universitet efter grundskoleåren gjorde Jens Jacobsson samma sak. Inget konstigt med det. Men varför det blev just studentstaden Uppsala och juridikexamen – som genom åren tagit honom via åklagaryrket och Livsmedelsverket in i den fackliga världen – minns han i ärlighetens namn inte längre. 

– Det kanske var akademisk tradition … Fast nej, jag kom nog bara på att jag inte skulle hålla på med arkitektur, som jag varit intresserad av först, utan att jag skulle pröva något annat. Sen blev jag kvar i det.  

Ändå var det först när Jens Jacobsson började jobba efter studierna som han tyckte att juridiken blev rolig på riktigt. Efter att ha suttit ting i Eskilstuna hoppade han på ett jobb som åklagare i Västerås. Inte helt i linje med vad han hade tänkt sig, men året var 1995 och arbetstillfällena för nyexaminerade jurister få. Jens Jacobsson veckopendlade mellan en lägenhet i Stockholm och ett övernattningsrum i Västerås gamla brandstation, jobbade sena kvällar och sa upp sig efter tre år ”av många olika skäl”.  

– Straffrätt är kul och åklageriet var kul, men pendlandet till Västerås var mindre kul. Det blev en väldigt stor kontrast mellan helg och vardag. När man veckopendlar kan man ju jobba hur mycket som helst, säger Jens Jacobsson, som ändå snabbt övergår till att bjuda på ljusa minnen från åklagartiden, som hämtade ur en film: Stora, maffiga förundersökningar där han själv suttit som förundersökningsledare och kunnat ”dra på” med samhällets alla resurser.  

– Man tar ju beslut i alla delar som förundersökningsledare, om man vill göra en husrannsakan eller kalla in folk till förhör. Sen är det jätteroligt att processa också, fortsätter han. 

Vill locka fler ekonomer

Den verklighet han själv mötte som ung jurist står i bjärt kontrast till situationen för de 40 000 ekonomer han nu ska guida genom yrkeslivet som ledare för Civilekonomerna. Två procents arbetslöshet bland förbundets omkring 26 000 AEA-anslutna medlemmar är en låg siffra, samtidigt som de som har det svårare på arbetsmarknaden – som utomeuropeiskt födda – förstås inte ska glömmas bort.

Jens Jacobssons vision är att Civilekonomerna ska vara det självklara förbundet för alla akademiskt utbildade ekonomer, oavsett om de är inriktade mot turism eller mer traditionell redovisning. Ingen ska vara så väl förberedd på sitt lönesamtal som en medlem i Civilekonomerna, understryker han. 

– Vi har den bästa lönestatistiken för akademiskt utbildade ekonomer. Vi ska känna yrkesekonomernas vardag och erbjuda dem den allra bästa servicen.

Samtidigt tror Jens Jacobsson inte på en hundraprocentig anslutningsgrad, det vill säga att alla landets omkring 80 000 civilekonomer kommer att gå med i facket. Vad som kan tänkas vara ett rimligt mål i jakten på medlemmar vill han för dagen inte tala om, här pågår diskussioner inom förbundet. Men på frågan om vad som är Civilekonomernas största utmaning de kommande fem–tio åren kommer svaret snabbt: Att behålla ekonomstudenterna som medlemmar när de börjar jobba.  

– Det handlar om att förklara hur vi vill att den svenska modellen ska se ut så att den blir relevant för medlemmarna. Men det handlar också om att möta nya krav på tillgänglighet från medlemmarna, och på annat som vi inte kan förutse i dag. Det kan vara kopplat till en globaliserad arbetsmarknad eller till att ekonomrollen förändras, säger Jens Jacobsson. 

Han dementerar att det skulle pågå diskussioner om en sammanslagning mellan Civilekonomerna och något annat fackförbund, där Jusek – som organiserar ekonomer och andra utbildningsgrupper – ofta ses som en naturlig part. Själv jobbar Jens Jacobsson inte för det, och vad skulle hända med civilekonomerna i en sådan sammanslagning? I stället lyfter han just Civilekonomernas snäva målgrupp, enbart ekonomer, som en av de bästa sakerna med sitt chefsjobb: Uppdraget blir tydligt.

– Målgruppen är fantastisk. Jag kan fokusera på ekonomer och behöver inte ta hänsyn till andra yrkesgrupper.

Högt och lågt

Bland tjänstens avigsidor finns kanske i stället den ibland väl stora blandningen av högt och lågt, smått och stort, förklarar han. Under en och samma dag kan Jens Jacobsson sitta i förhandlingar med externa parter på hög nivå, prata med journalister och sedan tvingas djupdyka ner i en detaljfråga på förbundets kansli i centrala Stockholm, där han har sitt kontor.   

– Det är mer än lovligt ryckigt ibland. 

Ändå är han drillad i att klara situationen. Efter att ha förhandlat för arbetsgivarorganisationen Svensk Handel, och arbetat i fackförbundet Sveriges Ingenjörers ledning, är han bekant med arbetsgången – även om det finns fler skillnader än han kunde ana när han började på Civilekonomerna.

– Jag kom ju från organisationsvärlden, men det var större olikheter i arbetssättet än vad jag hade trott. Varje organisation har ju sin egen struktur. Det första året har varit utmanande. Och bra.

I rimlig tid på dagis 

Familjelivet, med ansvar för en son på fem år, har också gjort sitt till. För vem blir inte mer effektiv av att få barn? 48 år fyllda konstaterar Jens Jacobsson att han har förändrats. Numer väljer han frukostmöten framför jobbmiddagar och är bättre på att prioritera – måste man gå klockan fyra för att hämta barn så måste man. Och han nyttjar den oreglerade arbetstiden. 

– Det flexibla arbetslivet är en förutsättning för att mitt jobb ska fungera, personligen tycker jag att det är fantastiskt. Jag måste kunna läsa mejl och koppla upp mig hemma, då kan jag hämta och lämna min son på dagis i rimlig tid och fortsätta jobba på kvällen sen, säger han. 

Omättlig efterfrågan?

Bland förbundets framtida utmaningar ser han bristen på lärare i redovisningsämnet, som kan orsaka problem på sikt. Men den stora tillströmningen av nyexaminerade civilekonomer, som nu ligger på runt 6000 årligen, ordar han inte särskilt mycket om. Det finns ingen anledning när arbetslösheten är så låg. 

Men hur går det växande antalet civilekonomer ihop med den fortsatt låga arbetslösheten? Är efterfrågan på ekonomerna omättlig? 

– Det är en jättebra fråga. Ärligt talat begriper jag det inte riktigt, det finns ju en företagsekonomisk institution i nästan varenda buske. Men det verkar som om marknaden sväljer det. Klassiska kunskaper i företagande och organisation behövs ju nästan överallt.