”Jag spelar inte för att tjäna pengar”

Han sjunger på svenska, med en lite släpig, mörk röst, ackompanjerad av gitarr och trummor. Soundet för tankarna till Lundell och Winnerbäck, men själv vill Weibenfalk helst tona ner likheterna.

– Jag har fått influenser från många håll, och lyssnar mycket på Springsteen, Kent, Bob Dylan och Thomas Andersson Wij. 

Musikintresset har alltid funnits där. När familjen skaffade en Amiga-dator på 1980-talet satt han och mixade ljudslingor, och gjorde elektro- och synth-låtar. I högstadiet lirade han trummor, vid 18 års ålder gitarr och började även skriva låtar. 2006 släppte han efter fem demoalbum sin första ”riktiga” platta. 

– Ingen visste vem jag var. 

Men jag har kämpat på, och fortsatt ge ut ungefär en platta om året, säger han.

Vad vill du uttrycka med din musik?

– Den är lite som en dagbok men ändå inte. Jag vill spegla samhället i mitt liv, utan att bli för politisk. 

Måste en viss känsla infinna sig innan du kan skriva låtar?

– Jag borde skriva mer när jag är jätteglad! Men det gör jag nog inte. Jag skriver som bäst under lite svårare perioder. Den här plattan skrev jag när jag skulle starta eget. Det var osäkert till en början, att hitta uppdrag och få ekonomi i företaget.

Anledningen till att han bytte heltidsjobbet mot entreprenörskap var just att få mer tid för musiken. 

– Jag kände inte att jag hade tid med min musik. När jag kom hem efter en lång arbetsdag hade jag inte ork över till att skriva.

Går det att leva på musiken?

– Ja, men det är tufft. Musikindustrin är en hård bransch om du inte är signad på ett stort skivbolag. Men jag spelar inte för att tjäna pengar. Jag gör det för att jag älskar musik.