Den här webbplatsen använder cookies. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Godkänn

När utseendet blir regeringsfråga

Vår gästkrönikör Hanna Rydén skriver om skönhetsingrepp, grupphets och turism – och om hur hon själv började leta efter rynkor efter ett besök i Sydkorea.

Jag har aldrig sett mig som rynkig. Tvärtom får jag ofta höra att mitt 35-åriga ansikte inte ser en dag äldre ut än för tio år sedan. Men allt förändrades när jag i maj besökte Sydkoreas huvudstad Seoul. Plötsligt började jag detaljstudera huden kring ögonen och se hur det såg ut om jag drog i huden. 

Skönhetshetsen är total i Seoul. Du kan inte gå en meter i turistkvarteren kring Myeong förrän du passerar en sminkaffär. Utanför butikerna försöker säljare övertyga dig om att just du behöver det senaste mirakelpudret. Nere i stadens toppmoderna tunnelbana är väggarna täckta av före- och efterbilder på kvinnliga patienter som fått smalare käkpartier, större ögon och uppbyggda näsor. 

Plastikkirurgen Yong Kyu Kim som driver YK Plastic Surgery i överklassområdet Gangnam berättar att femtio procent av ingreppen han gör är ögonoperationer:
– Västerlänningar har näsan i centrum. Det markerar era ansikten. Östasiater har mindre näsa, då hamnar ögonen i blick-fånget. Därför vill många göra sina ögon större och klarare.   

Hos honom och de flesta andra skönhetskliniker är personalstyrkan könsstereotypt uppdelad: Läkarna är män och receptionisterna kvinnor klädda i åtsittande dräkter och högklackade skor. 

I Seoul har minst en av fem kvinnor plastikopererat sig och minst hälften av kvinnorna i 20-årsåldern har gjort det, enligt BBC. Männen står för cirka 15 procent. 

Allt fler utländska turister söker sig till Sydkorea för skönhetsingrepp och utgör i dag en tredjedel av miljardmarknaden. Främst lockas kvinnor från Kina och Japan som stannar några dagar i Seoul innan de flyger hem igen. De flesta kändisar har gjort ingrepp och det flödar av före- och efterbilder där de berättar hur fantastiska deras liv har blivit efter ingreppen. 

Den sydkoreanska regeringen vill rida på vågen och satsar stort på medicinsk turism. Målet är att ha en miljon medicinturister år 2020. För att nå dit finns det planer på att göra plastikoperationer momsfria. Det finns till och med ett statligt informationskontor i Gangnam där turister får hjälp att hitta rätt kirurg bland stadens hundratals skönhetskliniker och sjukhus. 

Det kliniskt moderna kontor jag besöker öppnade för tre år sedan. Nio av tio besökare är kvinnor. Förutom japanska och kinesiska går det att få tolk på ryska. Här erbjuds besökarna gratis konsultation. Jag vill få svart på vitt om jag faktiskt börjar se gammal ut eller om det är en manipulerad världsbild. Guiden Hyoungsun Ahn ber mig att placera mitt ansikte i en vitfärgad apparat som mäter min hudkvalitet elektroniskt. Resultatet dyker upp på en datorskärm. Mister Ahn är lite orolig över att jag är dålig på att använda solskydd och uppmanar mig att ta hand om den så kallade t-zonen, näsbenet och pannan, bättre. Men hör och häpna: Rynkorna är femtio procent mindre än vad folk i min ålder brukar ha. 

– Du är en naturlig skönhet, ett babyface.

Jag pustar ut. Inte för att jag tror att jag någonsin skulle låta någon skära i eller spruta in fett i min hud. Jag vet vilka stora risker det är med sådana ingrepp. Siffror från Koreas konsumentverk talar sitt tydliga språk: Antalet registrerade patientanmälningar mer än tredubblades från 2010 till 2013. Resultatet ger mig kraft att stå emot den föryngringshets som råder bland kvinnor såväl i Korea som i övriga världen. Min kvinnliga koreanska översättare, 35-åriga ingenjören Jieun Kang som designar bilar för General Motors, sammanfattar vad jag känner väldigt bra. 

– Jag är inte till hundra procent opåverkad av skönhetsindustrin. Jag också vill vara vacker, det vill väl alla. Men jag älskar den jag är och vad jag är. 

Mer från:

Mer på civilekonomen.se