Gästkrönikan: Jämställdhet på kinesiska

Kvinnorna bär upp halva himlen. Så lyder ett av de mest kända citaten av Mao Zedong, Kinas landsfader och envåldshärskare. Medan kommunistpartiet själva knappast levererat på temat – ingen kvinna har någonsin suttit i Kinas högsta beslutande organ, politbyråns ständiga utskott – så har de kinesiska kvinnorna lyckats betydligt bättre i näringslivet de senaste årtiondena.

Enligt en studie av konsultföretaget Grant Thornton innehar kvinnor 35 procent av alla chefsbefattningar i Kina. Motsvarande siffra är enbart 20 procent i Europa och USA. Detta trots att Kina knappt har någon feministrörelse att tala om. Och det handlar inte uteslutande om chefsroller inom HR eller Finans, tvärtom är en femtedel av alla kvinnliga chefer i Kina CEOs.

Jag kan själv intyga att efter många år i Kina är min slutsats relativt entydig: Även om männen ofta dominerar i toppen på kinesiska industriföretag så har kinesiska kvinnor lättare att lyckas bli bra chefer i västerländska företag än deras manliga motsvarigheter. De är starkare, de är mer chosefria, mindre fokuserade på titulatur och snabba cash och mer anpassningsbara på ett sätt som männen har svårt att matcha.

När jag talar om jämställdhet på vårt kontor i Shanghai handlar det uteslutande om att försöka rekrytera och befordra manliga chefer, inte tvärtom. Under mitt första år som vd för SEB i Shanghai bestod min ledningsgrupp av mig och fem kvinnor, men efter flera år av kamp för jämställdhet mellan könen har jag över åren lyckats kvotera in två män så att vi nu äntligen kan tala om ”varannan herrarnas” i ledningsgruppen.

Över en kopp kaffe nyligen tog jag frågan till nästa nivå och frågade en mindre grupp kollegor rakt ut hur vi kan rekrytera fler män och få männen att trivas och lyckas på vårt kontor. Som ett sidospår kom vi in på könsroller i hemmet och grabbarna beklagade sig, med glimten i ögat förstås, över förväntningarna från familjen. De kände att deras roll var att försörja familjen och att de inte riktigt tilläts ta plats i hemmet även om de så skulle vilja.

I flera av kollegornas fall omfattar familjen fru, barn och inneboende svärföräldrar. ”Jag träffar min dotter minst av alla”, sa en av dem, ”den som träffar min dotter mest är svärmor, sen är det min fru, och sist kommer jag.”

En av de andra manliga kollegorna instämde och påpekade att hos honom, liksom i många mer traditionella kinesiska hushåll, är det frun som tar alla beslut kring investeringar. Hans lön går direkt in på ett gemensamt konto som hans fru kontrollerar och distribuerar tillbaka när han behöver fickpengar.  ”Hur ofta hjälper ni till med tvätten då”, frågade jag på pin kiv eftersom jag redan visste svaret. Ingen av dem hade någonsin tvättat, städat, eller lagat mat. “Då tycker svärmor att jag gör intrång på hennes område”, sa en av kollegorna.

De kvinnliga kollegorna instämde i att det var de som förväntades ta hand om barn och hushåll och det var de som hamnade mest i kläm när Kinas familjetraditioner inte riktigt hänger med i utvecklingen på arbetsmarknaden. ”Men det är tur att de av oss som behöver har råd med hembiträde eftersom det är så billigt i Kina”, påpekade någon och alla höll med. ”Hur många av er har ett manligt hembiträde”, frågade jag. Alla brast ut i gapskratt. Frågan var otroligt dum!