Den här webbplatsen använder cookies. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Godkänn

Gästkrönika

Gästkrönikan: Hanna Sistek om nätverksknepen som öppnar en hel värld

Jag livnär mig sedan några år tillbaka som frilansjournalist med världen som arbetsfält. Halva året i Sydasien, med Delhi som bas, och resten av tiden på resande fot.
Som frilans är man på ständig jakt efter nya idéer, intressanta personer och soffor att crasha på. Jag börjar betrakta mig själv som expert på inte minst det senare. Efter att ha kuskat runt klotet, från dammet i Kabul till Dubais blänk och Vancouvers arkipelag på minimal budget och med en aldrig sinande ström av människomöten, så tänkte jag här dela med mig av mina bästa nätverksknep: internet och kontaktimprovisationsdans.
Vad gjorde man innan nätets intåg, kan jag undra ibland. Nu känns till och med minnet av livet före Facebook vagt dimmigt i kanterna. Ta min senaste sejour till Sydamerika som exempel.
− Ska du till São Paulo, jamen då måste du ju bara ta en öl med min väninna Kuky, utbrast min vän Jan (som jag för övrigt träffade på en Valborgsgrillning i Shanghai) när vi utbytte sommarplaner över Skype.
Min gamla rumskompis från San Francisco fyllde på med ytterligare ett par e-introduktioner över Fejan och själv kände jag två svenska skribenter i Rio, bland annat från cybernätverket Korrespondenterna.se. Vips, så var stommen för en lyckad resa lagd; människor att bo hos, lära av och ha roligt med.
Det fungerar i båda riktningar. Jag får ett kontinuerligt flöde av bekantas bekanta skickade till mig i Indien, som alla förgyller min vardag. Det man ger kommer alltid tillbaka, i en form eller annan.

Mitt nästa, lite mer udda nätverksknep sträcker sig långt bortom de yrkesmässiga ramarna. Jag har lyckan att äga ett fritidsintresse som drar till sig intressanta, självständiga och oftast förvånansvärt välutbildade människor. Kontaktimprovisationsdans. Kontaktimpro är en relativt ung dansform, med huvudregeln att upprätthålla en fysisk kontaktyta med sin partner, en yta som hela tiden rör sig då man ger varandra vikt, lyfter, rullar, snurrar. Upp och ned, in och ut. Det är som att konversera utan att öppna munnen. Man kommer nära.

När jag landade i NYC i juni så googlade jag raskt fram helgens kontaktimpro-session. Bortsett från en god workout så fick jag även tre artikelidéer ­under fikan efteråt, då jag bland annat fann mig diskutera Brasiliens ekonomiska utvecklingsmodell med en av ekonomerna i Jeffrey Sachs team, vilket den känslige killen i vitt visade sig vara. Dessutom erbjöds jag en veckas härbärge hos en professor i Philadelphia, som utöver akrobatisk begåvning även hade väl underbyggda konspirationsteorier och just publicerat en bok om valfusk i USA.
Nästa danstillfälle gav mig och professorn en soffa att slagga på i Brooklyn hos 23-årige Alex (efter att vår bil blivit bortbärgad mitt i natten på grund av hans obetalda p-böter). Den tredje dansträffen i New Yorks resulterade i en kompositörsvän och ett resesällskap till Boston. Där hamnade vi hos hans colombiansk-ryske skolkamrat, som visade sig jobba på Harvard och vara en fena på italiensk risotto.

Kontaktimprovisation är nu en värld för sig, men det finns så många intressen som man kan utöva på resande fot vilka kan leda till nya vänskapsband, oavsett språkbarriärer.
Tango, fotboll, schack, yoga. The sky is the limit. Så testa själva på nästa jobbtripp vad lite sociala medier och nätsurfing kan ge för ingångar.
Men till sist måste det erkännas. Den kanske mest fruktsamma dörröppnaren – genom vilken jag lyckats med allt ifrån att flirta fram pakistanskt journalistvisum, till att förmå svensk trupp att dra ut på akutinsatta nattliga eskorter – är också den mest konventionella: Ett stort leende. Det räcker långt.

Fakta

Hanna Sistek är frilansjournalist och rör sig obehindrat mellan fyra kontinenter. Hon har rötter i Tjeckien, är uppvuxen i Göteborg och har varit Dagens Industris kvinna i Indien.

Mer på civilekonomen.se