Den här webbplatsen använder cookies. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Godkänn

Gästkrönika: Gunilla Kinn om de superrikas comeback i USA.

"Vissa rika åker inte bara själva med privata jetplan – det har även blivit populärt att låta sina husdjur göra det."

I september 2008 tågade Lehman Brothers anställda ut som lämlar från det konkursade företagets huvudkontor på Sjunde avenyn på Manhattan. Snart var sötebrödsdagarna slut även på Wall Street. Svångremmarna drogs åt, bonusarna slopades, hela världsekonomin åkte rutschkana – och snart började »Rikistan« mista invånare.
Det är ett virtuellt rike som fått sitt namn av Wall Street Journals Robert Frank. I sin reportagebok Richistan: A Journey Through the American Wealth Boom and the Lives of the New Rich från 2007 beskrev han hur USA:s mest burgna familjer lever som i en avskild nation, i sig rikare än de flesta länder – med egen infrastruktur av privatsjukhus, jetflygplan och sällskapsklubbar.
Rikistans miljoner ultraförmögna invånare – nyrika såväl som arvtagare med »gamla pengar« – kontrollerar en oproportionerligt stor andel av USA:s ekonomi. Den rikaste procentandelen, 1 procent, av amerikanarna, äger lika mycket som de fattigaste 90 procent tillsammans. De sysselsätter också armador av privatchaufförer, barnflickor, trädgårdsmästare, poolskötare, kockar, heminredare, kammarmusiker och personliga assistenter, i sina våningar, stadsradhus och strandvillor i New York, Connecticut och The Hamptons.

Under finanskrisen blev Rikistan alltså av med en hel del invånare, vare sig de tvingats sälja fastigheter eller gått i personlig konkurs. Exklusiva eller vräkiga livsstilar var inte längre på modet, och de finansiella instrument som ofta finansierat dem hamnade i vanrykte.
Men trots att USA:s ekonomi i stort hankar sig fram, med enorma budgetunderskott, statliga stimulanspaket, bankrutta kommuner, en arbetslöshet på 10 procent, miljontals husutmätningar, en sönderfallande infrastruktur och nya recessionsvågor så skiner solen åter i Rikistan.
De flesta riktigt rika har nämligen klarat sig helskinnade ur krisen. Antalet amerikanska miljonärer ökade med 16 procent i fjol och är tillbaka på 2006 års nivå. Lyxindustrin säljer exklusiva handväskor, klockor och sportbilar i oanade mängder. Vissa rika åker inte bara själva med privata jetplan – det har även blivit populärt att låta sina husdjur göra det (se: www.petjets.net).
Ett annat sätt att bränna pengar är valkampanjer. I Connecticut lade affärskvinnan Linda McMahon nyligen 22 miljoner dollar på sin kandidatur i valet till USA:s senat – också det en form av stimulanspaket, förstås.

De förmögnas förmåga att investera, spendera och donera pengar har traditionellt beundrats i USA; »den amerikanska drömmen« går ju ut på att alla kan lyckas och bli rika. Men de dåliga tiderna har punkterat mångas drömmar.
I höstens valrörelse i USA blev faktiskt de ökade inkomstskillnaderna en het fråga. Tyckare till både höger och vänster kritiserade, med olika ideologiska förtecken, att de omfattande statliga stödprogrammen hittills mest gynnat de rika. Robert Frank spekulerade i våras på sin blogg (se http://blogs.wsj.com/wealth) i att en era kan vara över: »Väljarna brukade själva vilja bli en del av Rikistan. Kanske är tiden inne då de mest upprörs över att det finns.«
Rikistan befolkas förstås inte bara av amerikaner. Världens tätaste man är ju sedan några år en mexikan: telebolagskungen Carlos Slim, som sägs vara god för drygt 53 miljarder dollar. Snabbväxande ekonomier som Kina, Indien och Brasilien kan stoltsera med att ha producerat inte bara ett ökat välstånd för en breddad medelklass, utan också en allt större klick som kan frossa i lyx.
Det har exempelvis blivit populärt bland nyrika kineser, ryssar och indier att affärsskåla med dyrbara Bordeaux-viner (à 30 000 – 40 000 kronor per flaska). Och på Tomson Riviera i Shanghai finns vulgovåningar med handsmidda bronsdörrar med inbyggda kristaller i 45 miljoner dollars-prisklassen till salu.
De asiatiska provinserna i det globala Rikistan är små jämfört med den amerikanska – men de växer betydligt snabbare.

Fakta

Gunilla Kinn är frilansjournalist och sedan 2000 bosatt i New York där hon skriver för bland annat TT, SvD, Fokus, Gourmet och Amnesty Press.

Mer på civilekonomen.se