Den här webbplatsen använder cookies. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Godkänn
Gästkrönikör: Maria Kry Foto: Oskar Hellqvist

Gästkrönika: Branschen som alla tycker om

Ibland kunde jag komma på mig själv att ducka för frågan redan innan den hunnit ställas. Att undra vad folk jobbar med när man lär känna varandra på en hemmafest är verkligen helt normalt, men jag visste ju hur samtalet skulle fortlöpa så snart jag avslöjat min valda yrkesbana. Jag har nämligen pluggat en civilekonomutbildning med inriktning på musikbranschen vari jag har jobbat inom olika fält sedan dess. 10 år totalt blir det nu.

Att arbeta på den här arenan är roligt. Varje artist är unik att jobba med, vilket gör projekten dynamiska och oförutsägbara. 

Men det har också stormat en hel del här. Under hela 00-talet genomgick bransch och konsumenter ett paradigmskifte som heter duga i och med den tekniska omställningen. På bara några år föll albumförsäljningen med mer än hälften i Sverige utan att man stod beredd med ett intäktsgenererande substitut. Musik var ”fritt” och blev ett blödande problem. Absolut ingen har missat detta och numera är de självutnämnda experterna inom området fler än någonsin, experter som inte ens jobbat inom musikindustrin, experter som egentligen var konsumenter. Lustigt nog uppenbarade de sig ofta just på de hemmafester jag gick på, i just mina samtal, när det krupit fram vad jag sysslar med. Där talade de om onödiga mellanhänder, att skivbolagen gjort sig obsoleta och att de helt enkelt får skylla sig själva. 

– Vilka mellanhänder är det du menar nu, brukade jag fråga.

– Men. Alla mellanhänder! fick jag som svar och jag märkte snabbt vilken nivå kunskapen låg på om musikindustrin under det kaotiska 00-talet. 

Medias bild skiljer sig nämligen en hel del från den verklighet som innefattar betydligt komplexare bitar än en ”negativ inställning till teknologisk utveckling”. Utifrån kan det nog te sig som att skivbolagen satte sig på tvären genom att hänvisa till den 150-åriga upphovsrättslagen och stämma skiten ur privatpersoner för några enstaka illegalt nedladdade låtar. 

Men på insidan fanns en vilja att sälja musik digitalt långt innan marknaden kände sig trygg med de få betalningslösningar över internet som då fanns att tillgå. Det fanns också ett ointresse från det stora landet i väst att förhandla om artistavtal för att sälja sin musik i nya format eftersom de drabbades av problemet långt efter att det rotat sig här.

En sak hobbyexperterna missuppfattat är bolagens ”oförståelse” för nya möjligheterna med internet. Jag tror bolagen fattade, men hade bestämt sig för att det skulle vara på deras villkor och inte någon it-entreprenörs. När exempelvis då dunderstora Kazaa närmade sig branschen med en önskan att samarbeta möttes de av kalla handen och stämningar. Det var en miss,  man varken vann intäkter eller opinion hos konsumenterna på. Så när Spotify kom några år senare, också utifrån, insåg man att ett samarbete var ett måste. 

Stormen har mojnat och digi-försäljningen gick i fjol äntligen om den fysiska. Tillsammans med utomstående aktörer har man lyckats möta konsumenternas behov att upptäcka och lyssna på musik på deras villkor i stället för branschens. Jag märker det bland annat på samtalen under hemmafesterna. Nu får jag i stället höra ”Åh, vad spännande! Där händer det ju verkligen grejer.” Jag behöver inte ducka för frågan längre. 

Fakta

Marie Kry är utbildad civilekonom vid Music Management-utbildningen i Hultsfred/Kalmar och senare på Stockholms universitet. Med sitt egna konsultföretag har hon jobbat med en rad festivaler, på skivbolaget EMI och senast som projektchef för Rockbjörnen.

 
Mer från:

Mer på civilekonomen.se