Fritid – kinesernas nya favoritvaluta
Jag måste ha genomfört flera hundra intervjuer genom åren i Kina. Inte minst under åren i Shanghais finansbransch känns det som om jag ständigt varit inne i minst en rekryteringsprocess. Dels för att vi expanderar och dels för att snittomsättningen på anställda är 25 procent per år bland utländska banker.
I enlighet med gängse intervjuteknik avslutar jag som många andra chefer med den lite mer lättsamma frågan ”vad gör du på fritiden”. Fram tills för några år sedan brukade svaren vara ganska enformiga och tråkiga. De yngre kandidaterna svarade ”jag bor med mamma och pappa, på helgerna ser jag på dvd och shoppar” medan de lite äldre med barn svarade att mormor och morfar eller farmor och farfar var inneboende på heltid, tog hand om barnet och skötte markservicen åt de hårt arbetande föräldrarna, som ofta jobbade övertid för att tjäna pengar och dra sitt strå till stacken i det snabbväxande Kina.
Därutöver brukade helgen ägnas åt att sova ut samt att äta tillsammans med släkten. Det finns förmodligen inget annat samhälle i världen där en så stor del av människors liv kretsar kring familjen och maten och fortfarande är den vanligaste hälsningsfrasen mellan äldre grannar i gränden där jag bor inte ”hej” eller ”hur är läget” utan i princip alltid ”chi fan le ma”, har du ätit?
Men någonting har hänt genom åren. Unga kineser i dag intresserar sig för resor, språk, kaligrafi, lära sig att spela instrument – you name it! När jag nyligen intervjuade en ung kille från Citibank och frågade varför han sökte sig till vår bank var svaret ”jag älskar all form av extrem metallmusik typ speed, thrash och death metal. Norska och svenska band är bäst. SEB är från Sverige va?”. När jag svarade att jag en gång i tiden var hårdrocksgitarrist och spelade Black Sabbath covers blev han så exalterad att han nog hade tackat ja på studs om rockfarfar erbjudit honom jobbet.
Jag valde emellertid en annan kandidat med mer erfarenhet. Hennes största hobby var att klättra i berg och hon planerade att resa till Nepal och bestiga Himalaya.
Förr i tiden fick man också tvinga sina kinesiska anställda att ta ut semestern, men numera haglar ansökningarna om ledighet in på mitt kontor och jag skriver varje vecka på nya arbetsintyg som de behöver för att ansöka om visum till USA, Nya Zeeland, EU och Japan. En av våra unga valutahandlare sticker till USA nästa vecka för att på måfå bila från Kalifornien till New York.
Utvecklingssamtalen har gått från att handla om ”hur mycket får jag i löneökning” till att mina anställda känner att de ”inte riktigt uppnått work-life-balance”. Särskilt yngre medarbetare är ointresserade av att jobba över och många vill till varje pris skaffa sig internationell erfarenhet så att de i framtiden kan jobba och bo utomlands.
Och alla delar självfallet med sig av sina erfarenheter på ”Weixin”, eller ”WeChat” som är det engelska namnet på Kinas motsvarighet till Twitter – som i sin tur liksom Facebook är förbjudet i Kina. WeChat är en av världens största appar för sociala nätverk med 470 miljoner användare. Efter att ha blivit hånad i tre år för att jag vägrade använda WeChat som substitut för att träffa människor på riktigt kastade jag nyligen in handduken. Några timmar efter att jag registrerat mig på WeChat hade jag uppåt 50 personer som ville bli kompis. Jag blev mäkta stolt över min popularitet och började genast göra uppdateringar om mina förehavanden.
I går fick jag ett meddelande från en kinesisk kompis som på resande fot i Kalifornien konstaterade att det var på tiden att jag anpassat mig till detta moderna sätt att umgås. Men efter att ha sett mina bilder och kommentarer påpekade hon att mitt liv verkade rätt tråkigt. ”Du verkar ju mest jobba, sitta hemma framför dvd:n eller äta middag med familjen Fredrik”.
Jag fick panik.
