”De kallar oss för iPro’s”

Jag skaffade F-skattsedel när jag var 25 år och leder i dag en global trend. Här i USA frilansar var tredje person enligt en färsk rapport och siffran väntas passera 40 procent redan 2020. I EU kallas just mina gelikar för iPro’s – välutbildade egenföretagare som jobbar för sig själva utan att anställa andra. Vi är journalister, designers, konsulter och ekonomer, men även forskare och vårdpersonal. I EU uppgår vi till tio miljoner människor och är den snabbast växande kategorin på arbetsmarknaden.   

iPro’s kan sägas vara de egenanställdas A-lag (även om just journalister är sorgligt överetablerade och underbetalda). Tänk hyrläkare och it-konsulter – folk som, åtminstone i Storbritannien, tjänar tre gånger mer än om de varit anställda. Till B-laget hör de så kallade gig-arbetarna som hoppar från jobb till jobb på plattformar som Uber, TaskRabbit och Upwork. Gig-fenomenet startade i USA under finanskrisen som ett sätt att tjäna en extra hacka, och har vuxit sedan dess. I dag uppger tolv procent svenskar att de någon gång under senaste året jobbat inom gig-ekonomin (antagligen för att Airbnb hör till sektorn). 

Mellan A- och B-lagen är gråtonerna många och innefattar bland annat de egen-anställda som saknar F-skattsedel och i stället går igenom så kallade egenanställningsföretag som tar hand om administrationen och visstidsanställer folk under tiden det tar att utföra jobbet. 

Läs mer: Fyra trender för framtiden

Själv älskar jag friheten med att vara min egen. Jag kan resa vart jag vill, få tillgång till några av världens mest spännande människor och ständigt utvecklas. Nackdelen är att jag är underbetald och sällan blir kompenserad för mina omkostnader. Det går runt genom mina många avdrag och traktamenten, med den sorgliga bieffekten att jag räds det orange kuvertet från Pensionsmyndigheten. Det var smått chockerande att för första gången på länge sommarjobba några veckor i Stockholm och tjäna tre gånger min vanliga nivå.

Inom medieindustrin har vi outsourcat lejonparten av ”boots on the ground”-jobben – att träffa människor, göra utrikesreportage och ta risker – till folk som mig, som får tillfredställelse av att utvecklas på ett personligt plan men lider privatekonomiskt. Kvar på redaktionerna blir några få gatekeepers som lyfter god lön men samtidigt har allt hårdare produktionskrav och sällan rör sig bortom skrivbordet. 

I USA, där sjukförsäkringen ofta är knuten till arbetsgivaren, blir klyftan ännu större mellan A- och B-lagen.

Läs även: Kvinnorna riskerar att hamna i robotfällan

Framgent kommer generationen unga näringsidkare med kass privatekonomi och lågt pensionssparande att bli ett samhällsproblem. Därför har man utrett socialförsäkringssystemets anpassning till frilansekonomin i Sverige.  Enligt det nuvarande förslaget ska den sjukpenninggrundande inkomsten bli tillbakablickande i stället för som i dag framåtblickande, vilket ska underlätta för exempelvis springvikarier som har svårt att i förväg uppskatta sina intäkter. 

Detta missar dock grundproblemet med det egenanställda B-lagets lägre initiala inkomst, vilket sedan replikeras när de behöver samhällets stöd. Frilansarna faller utanför vår fackliga modell, som i dag koncentrerar sig på anställda. Så frågan är om lösningen ligger i morötter eller piskor? 

I USA har National Domestic Workers Alliance försökt den mjuka vägen. Deras tre miljoner medlemmar har väldigt skakiga villkor, så organisationen har tagit fram en frivillig uppförandekod för bolag som i utbyte bättrar på sin image. 

I motsatta änden av skalan befinner sig de Uber-förare som nu börjar organisera sig fackligt (först i Seattle och sedan i New York).  

Spontant tänker jag att det behövs en fair trade-märkning för frilansar. Men även lite offentlig shaming av de bolag som struntar i uppförandekoder. 

Kanske det kan bli fackets nya uppgift.