Den här webbplatsen använder cookies. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies. Godkänn

Christian Wass: Som att leva under psykisk tortyr

Gästkrönikören och civilekonomen Christian Wass om hur samhällets tumskruvar dras åt och rätten till personlig assistans nu ifrågasätts allt mer.

Varannat år sätts mitt liv under statens granskande lupp. Insatserna är höga. Tummen upp och jag kan fortsätta leva i den tillvaro jag ägnat mina första 44 år till att bygga upp. Tummen ned och allt kan vara slut, förgäves, pulvriserat. Låter det obehagligt? Välkommen till en välfärdsstat som förlorat sin solidariska kompass.

Det var ett ögonblicks verk. Inte på fyllan, inte övermodigt, utan mest ett klumpigt dyk från en badbrygga med oproportionerligt stora konsekvenser. En 20-åring på väg in i den akademiska världen som nu i stället fick ägna all kraft åt att stifta bekantskap med en ny kropp. Förlamad efter en bruten nacke och fullständigt beroende av samhällets olika stödinsatser. 

Det tar tid att ställa om till ett liv som funktionshindrad och jag fick den tiden. Kunde efter hand börja ”betala tillbaka” det förtroende vårt sociala skyddsnät gett mig och påbörja utbildningen till civilekonom. Fortsatte ut i yrkeslivet där de olika arbetsgivare jag haft visat stor förståelse, verkligen fokuserat på den kompetens jag besuttit och stöttat upp där jag haft mina fysiska tillkortakommanden. För åtta år sedan valde jag att bli egen företagare och det var där omkring jag började bli varse att något höll på att förändras.

Läs även: Olyckan förändrade allt

LSS (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade), trädde i kraft 1994. En frihetsreform för människor med olika funktionshinder och med ambitionen att säkerställa ”goda levnadsvillkor” och ”rätten att leva som andra”. För mig blev den personliga assistansen att öppna dörren till en ny dimension av livet. Jag hade inte lidit mig igenom åren med hemtjänst, men nu kunde jag plötsligt välja när, hur och vem som skulle bistå mig i vardagen. Behövde inte längre vara hänvisad till när personal hade en lucka i schemat eller när familj och vänner var tillgängliga. 

För att få tillgång till denna frihet görs vartannat år en behovsbedömning av Försäkringskassan där man går igenom hjälpbehovet minut för minut, trots att jag lever med en permanent och livsvarig förlamningsskada. Man får redogöra för hur lång tid det tar att borsta tänderna, kissa, dela maten och ta på deodorant etc. Ett djupt och lätt surrealistiskt intrång i den personliga integriteten som är mentalt påfrestande just där och då, men ett pris man betalar för att kunna utnyttja rätten att leva som andra. 

Läs även: ”Vi är inte en slutstation”

Så här åtta år senare är det ganska tydligt att det var i samband med mitt karriärbyte som samhällets tumskruvar sakta drogs åt. Beviljandet av hjälpmedel började bollas mellan olika beslutsorgan, byråkratins kvarnstenar malde allt långsammare och begreppet ”kostnader” smög sig in som en konkurrent till de ”goda levnadsvillkoren”. 

Ett antal vägledande domar från Högsta förvaltningsdomstolen har successivt gett Försäkringskassan och kommunerna allt större möjlighet att neka personer med funktionsvariationer tillgång till personlig assistans. Och den möjligheten utnyttjar de in absurdum. Reglerna modifieras, skruvas och tolkas alltmer restriktivt. Ovanpå detta kan vi lägga en regering som, mitt i en högkonjunktur, klart och tydligt stipulerat att funktionshindrade nu utgör en för stor kostnadsbörda för det svenska samhället. 

Jag är rädd, orolig och inte så lite desillusionerad, för med ett pennstreck kan allt det jag kämpat för tas ifrån mig. Med ett godtyckligt fattat beslut, i ett högst oklart rättsläge, om kraftigt beskuren eller helt utebliven tillgång till personlig assistans, kan jag inte längre vara yrkesverksam, bo i en alldeles vanlig lägenhet med fru och två barn eller delta i samhällets gemenskap. Och det är ett reellt hot, en psykisk tortyr, jag och många med mig lever under. 

Vi är alla människor, men vissa ska uppenbarligen inte garanteras rätten att leva som människor. Det är ovärdigt ett land med mycket hög svansföring när det kommer till frågor om mänskliga rättigheter, jämlikhet och solidaritet. 

Christian Wass är föreläsare, författare och civilekonom.

Mer från:

Mer på civilekonomen.se