En modell att vara stolt över
När jag var ung var den svenska modellen utan tvekan Emma Sjöberg. Idag när jag frågar våra studentmedlemmar så heter hon Elsa Hosk.
Efter många års engagemang i Civilekonomerna, och nu Akavia, vet jag vad den svenska modellen egentligen syftar på.
Det är den viktiga delen av vårt samhällsbygge som innebär att arbetsgivare organiserar sig i arbetsgivarorganisationer och arbetstagare i fackföreningar. Vi blir de s k parterna och tillsammans förhandlar branschen mer än 667 kollektivavtal och träffar oändligt många individuella överenskommelser. I många andra länder finns inte detta sätt att organisera villkor på arbetsmarknaden utan politiker styr genom lagstiftning eller låter arbetsmarknaden vara mer eller mindre oreglerad.
Den svenska modellen har tjänat oss arbetstagare väl med bra reallöneökningar och i gengäld har arbetsgivarna kunnat driva sina företag och organisationer utan överhängande risk för strejk.
Det låter enkelt och kanske inte så spännande. Och hur illa är det att våra politiker lagstiftar om t.ex. förändringar i arbetsrättens grundpelare LAS eller att EU vill lagstifta om minimilöner som ligger långt under de nivåer vi har i Sverige?
För att den svenska modellen skall kunna upprätthålla legitimiteten krävs det hög anslutningsgrad i såväl arbetsgivarorganisationerna som i fackföreningarna. Utan den svenska modellen skulle politiker ha 4-års perspektiv på vår arbetsmarknad vilket jag tror skulle vara förödande. Ditt medlemskap i facket är otroligt viktigt för att hålla politisk kortsiktig styrning borta från arbetsmarknaden.