Vågar män inte prata om stress?
Det var min sista föreläsning för veckan. Jag kände mig lite extra spänd då jag ställdes inför den viktiga målgruppen; chefer. Den målgrupp där all förändring börjar, och det var frön till förändring som jag ville så. Temat för dagen var hållbarhet, human hållbarhet, närmare bestämt chefers hållbarhet.
Var snäll mot dig själv som chef
Den diskussion som alltför ofta tycks försvinna i glömska. Jag vågar nästan påstå att stress blivit ett normaltillstånd för chefer som har fått lära sig att bita ihop, lägga i en högre växel, snarare än att stanna upp och reflektera. Parallellt med det slår företagsledningar på stora trumman och hostar upp tjusiga Power Points där det kommuniceras till medarbetare om vikten av en god arbetsmiljö. Men det tycks inte gälla för chefer, som även de är medarbetare.
Vilken arbetsmiljö gäller för chefer? Jobba tills det ryker ur öronen?
Jag klev in i föreläsningssalen. Ett stort ombonat rum med mycket ljusinsläpp som ingav ett lugn. Successivt började det fyllas på med deltagare. Tidigt noterade jag att det var fler kvinnor än män som klev in i salen, trots det faktum att företaget har stor majoritet av män i chefsleden. Varför kom det så få män? Är män ointresserade av stress? Eller är tabut inom den manliga chefsgruppen så påtagligt att det blir för uppenbart att man måste brottas med stress, om man deltar i en frivillig föreläsning med temat: ”Lär känna din stress.”?
Även om statistiken visar att det är fler kvinnor än män som insjuknar i utmattning innebär det inte att män har ett immunförsvar mot stress som kvinnor saknar. Däremot är mörkertalet hos män som lider av stress en faktor i den statistiska skillnaden. Ett mörkertal som bottnar i de kulturella skillnaderna i hur tillåtet det är att visa sårbarhet.
Stress kan vara bra, enligt Anders Hansen
Det kan alltjämt vara så att en riktig karl inte gråter. Den förlegade synen leder till att många män förtränger känslor av överhettning och fortsätter trots att stresspulsen slår i taket. De är ju män, dem kan väl inte bli utmattade.
Vi måste sluta skambelägga sjukdomar kopplat till vilket kön den drabbade har. Alla kan drabbas av stress och det är dags att vi börjar prata om det för vad det är, ett alarmerande samhällsproblem.
Stämningen i föreläsningssalen var ihållande under hela timmen. Jag såg hur deltagarna växelvis hummade instämmande och växelvis vred på sig i någon form av gest som antydde allvar. När jag kom till avsnittet; ”Vad stressar chefer mest”, blir det plötsligt tryckande tyst. I hörnet av salen fick jag syn på en medelålders man. Mannen gestikulerade till den intill sittande kollegan med gester som indikerade på att han kunde skriva under på de punkter som presenterades. När jag sen avslutade med; Vem känner igen sig? Var det knappt en handfull (kvinnliga) händer som åkte i luften. Inte heller var det någon som tog ord i mun. Den gestikulerade mannen satt knäpptyst och rörde inte en min. Sannolikt var han inte ensam om att känna men inte våga bekräfta. För vad skulle alla andra tänka?
Även om vi pratar om stress alltmer idag är det fortfarande vanligt att vi upplever det som ett misslyckande att bli sjukskriven på grund av utmattning. Arbetet är så intimt förknippat med vår identitet att motgångar tar väldigt hårt på oss. För vem är jag när jag inte presterar?
Psykisk ohälsa ökar bland chefer
Stigmat inom den manliga chefsgruppen är dessutom så utbrett att ingen vill framstå som den som inte ”pallade trycket”, vilket fortfarande är en aktiv syn på utmattning. Det blir ett moment-22 när chefer ska arbeta för att förebygga stress samtidigt som de lever i ett prestationssamhälle som inte accepterar stress.
När föreläsningen var slut sökte jag ögonkontakt med den gestikulerade mannen. Han hade bråttom ur salen, jag sprang ikapp och frågade om jag fick låna några minuter. Mannen kollade sig försiktigt omkring, i som en försäkran om att samtalet inte skulle överhöras. När jag frågade vad han tar med sig från föreläsningen harklade han fram att det var ett jobbigt uppvaknande. Han poängterade dock snabbt att situationen på jobbet gjorde det omöjligt för honom att prioritera sig själv just nu. Att medarbetarna förlitade sig på honom. Han avslutade med; alla har mycket.
Jag stod handfallen och insåg att det inte var första gången jag hörde ursäkter som; ”Jag har inte tid att vara sjuk”.
Finns det någonsin tid för att vara sjuk? Som arbetsgivare kan vi inte lyfta vikten av en hållbar arbetsmiljö och uppmuntra medarbetare att våga flagga för stress när cheferna är rädda för att prata om sin egen stress. Som chef, leder du genom exempel, och du kan inte leda andra, om du blundar när du lider själv.
Maria Ergül är grundare av initiativet Vägra väggen. Det här är en krönika, skribenten står själv för åsikterna.
Annons:
