Nationalekonomen som vägrar bli satt på plats

Nationalekonomen Lars Calmfors, har sedan början på 1980-talet varit en tongivande röst i den offentliga debatten om den ekonomiska politiken. Att så länge ha befunnit sig mitt i stormens öga har gjort honom respekterad – men han har också sina belackare.

Läs också: ”Den akademiska världen är närmare verkligheten här”

Att intervjua Lars Calmfors är för övrigt inte enkelt. Det beror delvis på hans extensiva meritlista. Cv:t som finns på hans hemsida är 37 sidor (!) långt. Där redovisas bland annat att han har varit ordförande i Ekonomiska rådet vid Finansdepartementet, lett en statlig EMU-utredning, haft internationella uppdrag för Europaparlamentet, OECD och regeringar i Storbritannien, Finland och Norge samt varit ledamot i Kungliga Vetenskapsakademiens Nobelpriskommitté i ekonomi. Senare i sommar fyller han 70 år. 

Alltjämt håller han högt tempo med flera pågående uppdrag. I egenskap av professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet undervisar han studenter, forskar på deltid om lönebildning vid Institutet för Näringslivsforskning samt vetenskaplig rådgivare på tankesmedjan Fores. Plus lite annat. Men vad är egentligen tanken med hans 37 sidor långa cv? Vid frågan ler han lite förläget – vilket kanske kan betraktas som karaktäristiskt för hans något tillbakadragna sätt som skiljer sig markant mot bilden av honom som en ihärdig och kontroversiell debattör. 

– Jag har länge tänkt att jag ska rensa upp i det där dokumentet, men har inte haft tid, säger han när vi har satt oss ner vid hans skrivbord för intervjun.

Du verkar ha jobbat mycket?
– Jag har inte hållit mig till 40-timmarsveckor. Att forska är inget nio till fem-jobb, men jag gillar att arbeta. Skriver man på något och funderar på ett problem, så är det svårt att lägga det åt sidan klockan fem på fredag. Det maler i huvudet under helgen – plötsligt har man kanske lösningen.

Att han kom att bli intresserad av ekonomi och samhälle är inte så konstigt. Han är uppvuxen med sina föräldrar och en yngre bror i Vasastan i Stockholm – en stadsdel som under mitten av 1900-talet var arbetarpräglad och hade långt färre högutbildade än idag. Pappa Hans var stadssekreterare i huvudstaden och mamma Wera utbildad civilekonom. De flitiga diskussionerna runt middagsbordet har präglat Lars Calmfors. Via pappan fick han det perspektiv han själv har axlat i runt tre årtionden – den analytiska expertrollen i förhållande till förändringsivriga politiker. 

– Pappa granskade hur stadsfullmäktiges förslag och beslut överensstämde med lagstiftningen, det ledde ofta till konflikter med politiker. Jag förstod tidigt att experter som utför sina uppdrag med integritet och står emot påtryckningar från det politiska systemet är viktiga för samhället, säger Calmfors och fortsätter:

– Jag skulle ha svårt att representera ett politiskt parti, att bli låst och tvingas försvara sådant man egentligen inte tror på. Det behöver man inte som forskare.

Läs också: Forskaren som mäter fattigdom från rymden

Efter reallinjens matematiska gren på gymnasiet genomförde han värnplikten vid Försvarets Tolkskola. 1971 tog han civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm och disputerade några år senare med en avhandling kring sambandet mellan löner, priser och sysselsättning i öppna ekonomier – varefter han utnämndes till docent och professor under 1980-talet. Varför valde han då att bli forskare och samhällsdebattör i stället för att göra karriär i näringlivet?

– Även om jag alltid har varit borgerligt lagd tillhör jag den idealistiska 68-generationen. Min drivkraft är att som forskare förstå och bidra till samhällsutvecklingen.

För att bättre förstå Calmfors roll som expert och debattör kan vi titta närmare på två händelser. Låt oss börja med den som ligger längst bort i tiden. I augusti 2007 inrättade den dåvarande borgerliga regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen det Finanspolitiska rådet, vars uppgift sedan dess har varit att göra en löpande och oberoende granskning av den förda finanspolitiken. 

Lars Calmfors utsågs till ordförande för rådet. Problemet uppstod då rådet utförde sitt uppdrag för självständigt. De kritiserade ändringarna i sjukförsäkringen som ”för hårdhänta”, att avskaffandet av fastighetsskatten ”var dumt” och att den dåvarande regeringens ovilja att föra en expansiv finanspolitik under 2008-2009 fördjupade krisen och spädde på arbetslösheten. Kritiken tog troligen Anders Borg på sängen; han hade nog förväntat sig mer positiva omdömen (vilket han också fick på flera punkter). 

Det hela resulterade i att finansministern våren 2010 kallade Lars Calmfors för en ”akademiker som kladdar med pennan” och Finanspolitiska rådets verksamhet för ”vildvuxen”. Året efter slutade Lars Calmfors som ordförande. Då förnekade han att skälet till beslutet var oenigheten med Anders Borg och uppgav att han i stället ville ha mer tid till forskning. Vad tänker han om händelsen idag? 

– Borg blev överraskad av att vi var kritiska på så många punkter, även om vi också var positiva till mycket. Den politiska logiken är intressant. Eftersom han hade inrättat rådet var det politiska priset för högt för att lägga ner det. Samtidigt blev oppositionen, som i början var emot rådet, positiva när de såg att rådet agerade oberoende, säger han och tillägger:

– Det är vanligt att politiker och organisationer tror att forskningen ska stödja deras åsikter. Så är det sällan. 

Det andra fallet har utspelat sig mer i närtid. Drygt en månad innan vi träffas har Arbetsmarknadsekonomiska rådet, som instiftades 2015 av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv, lagts ner. Calmfors var ordförande för rådet som i övrigt bestod av tre erfarna ekonomiforskare. 

Läs också: Här är ekonomernas råd till sig själva – om de var studenter i dag

Deras uppdrag var att oberoende analysera den svenska arbetsmarknaden. Sedan starten har de släppt ett antal rapporter – bland annat en där de argumenterar för särskilda tidsbegränsade ingångsjobb med låga ingångslöner för att få fler i arbete. Calmfors har också under sin tid som ordförande i rådet uttalat sig kritiskt kring varför industrins löneökningar ska konstituera normen och sätta det så kallade ”märket” vid arbetsmarknadens avtalsförhandlingar, vilket går stick i stäv med Svenskt Näringslivs inställning i frågan. 

I februari i år hävdade Peter Jeppsson, vice vd på Svenskt Näringsliv, att nedläggningsbeslutet var ”odramatiskt” och att rådet enbart var ett treårigt projekt. Calmfors uppfattning är en annan.  

– Jag tror att arbetsgivarsidan uppskattade flera av våra analyser, men just kring industrins normsättning var det lågt till tak. I efterhand har jag förstått att rådet var kontroversiellt internt redan från början. En del grupper ville inte ha oberoende analyser, säger han och tillägger:

– Medielogiken fungerar så att det blir extra intressant om det finns oenighet. Det kunde inte Svenskt Näringsliv ta. Att rådet bara skulle finnas i tre år stämmer inte. Ledamöternas mandatperioder var tre år, men i det avtal som ingicks framgår bestämmelser för hur rådet skulle förnyas, att budgeten skulle gälla för tre år åt gången och att rådet skulle fungera längre. 

Läs också: Staten lockar inte ekonomstudenter

Hur som helst lär debatten fortsätta om industrins normerande roll för lönebildningen. Calmfors argumenterar, förenklat beskrivet, för att större hänsyn bör tas till andra sektorer – som den offentliga där det råder brist på arbetskraft. Men långtifrån alla håller med honom. Förra sommaren skrev till exempel chefsekonomer från fyra olika arbetsgivarorganisationer i en debattartikel att Calmfors förslag om att ”släppa in hemmamarknaden i lönebildningen vore förödande”. Ekonomiprofessorn anser å sin sida att hans argument bemöts av ”standardmässiga floskler” från motståndarna.

– Jag föreslår inte en revolution, bara att vi ska ta mer hänsyn till övriga sektorer vid normsättandet. Det handlar om en anpassning på marginalen av systemet.

– Det stör mig att ledande personer hos vissa fack- och arbetsgivarorganisationer inte är öppna för diskussion. De anser att de har riggat ett bra system, och att de som ifrågasätter det är närmast förrädare. Det är något sektliknande över vaktslåendet kring det nuvarande avtalssystemet. Att inte vilja ha en offentlig debatt, och att vilja lägga locket på med svävande uttalanden, är inte bra.  

Läs också: Alvesson – Dags att stoppa meningslös forskning

Det är uppenbart att debattören Calmfors inte har planer på att sluta. Men hur länge ska han fortsätta?

– Så länge jag har något att bidra med, säger han.