Hur man mår syns inte utanpå

Charlie Eriksson älskade studentlivet. Han läste turismekonomi på Linnéuniversitetet i Kalmar. Hade flyttat hemifrån, till sin första egna lägenhet. Han hade massor av vänner och stora drömmar. När Charlie inte pluggade kollade han film med kompisarna, tränade och festade.

Första panikångestattacken kom under en festkväll. Charlie hade precis sagt hej då till några vänner för att möta upp ett annat gäng då hjärtat började dunka något vansinnigt. Han drabbades av tunnelseende och upplevde att musklerna liksom slogs ut. ”Jag måste härifrån,” tänkte han. Han cyklade ned till piren och ringde 112. Operatören påpekade att han hade druckit. Charlie upplevde inte att han blev tagen på allvar.

Nästa kväll kom en ny attack, när Charlie kom hem från krogen. Han svalde värktabletter. Det hade ju inte räckt att ringa och berätta hur han mådde. Men alkohol och tabletter blev ropet på hjälp ett ”suicidförsök”. En ambulans körde honom till akuten i Kalmar. Det togs tester. Nästa dag kom hans mamma och pappa dit, därefter samtal med en psykolog, sedan skrevs han ut.

Läs också: Balansgång att kombinera studier och karriär

Charlie flyttade hem till Falkenberg över sommaren och började gå hos en psykolog i Halmstad. Det kändes bra, men så kom en tredje attack. Hans storebror Tony körde honom till PIVA, psykiatriska intensivvårdsavdelningen i Halmstad där han fick stanna några dagar. Till hösten började Charlie hoppas på en vändning. Han hade precis återupptagit studierna och tagit modet till sig att bjuda hem en tjej, Rebecka, på middag. Det hade gått mer än två månader sedan den senaste attacken och Charlie kände att han fått ett extraliv. Men kort efter att Rebecka åkt hem kom en ny attack. Impulsivt svalde Charlie en massa värktabletter som han sköljde ned med den alkohol som stod kvar på bordet.

Samma procedur: ambulans, hans föräldrar kom till sjukhuset nästa dag, samtal med psykolog, utskrivning.

”Mina mål var inget som gjorde mig motiverad, ingen drivkraft. Jag kände bara att jag var så långt ifrån hela tiden…”.

Två veckor senare inledde Charlie lördagen med att skriva en tenta om branding. Sedan hjälpte han Rebecka att flytta. De hade umgåtts ganska tätt sedan förra attacken. När de var klara gick Rebecka på tentafest, han åkte hem för att vila. En ny attack. Andningen, hjärtat, tunnelseende, yrseln… Han höll på att försvinna, så kändes det. Han svalde tabletter. Jag får inte skriva hur många, men en dödlig mängd. Rebecka och kompisen Patrick fick se precis hur många, för Charlie tog en bild på tabletterna med mobilkameran som han skickade innan han lade telefonen i fickan och cyklade ned till sitt smultronställe vid hamnen. Platsen han brukade bli lugn av att vara på.

Läs också: Så hanterar du överdriven oro

Hög musik i hörlurarna. Han förstod att det ringde, hela tiden, för låtarna hackade som de gjorde när någon försöker nå honom. Framme i hamnen tog han upp mobilen. Den ringde i handen på honom. Dolt nummer. Polisen. De hämtade honom, körde till akuten. Där han Charlie nätt och jämt hälsa på läkaren innan allt blev svart. Kort därefter ringde läkaren hans föräldrar: Skynda er hit och säg farväl till er son.

Så långt ned då, så högt upp nu. Det finns en omedveten symbolik i Charlie Erikssons val av mötesplats. Vi träffas på 23:e våningen av Gothia Towers i Göteborg, staden där han lever. Jag skriver det en gång till: Lever. 26-åringen sitter längts in i lokalen. Ung och smal. Det bakåtstrukna håret och de smala lätt kisande ögonen får honom att se ut som en vuxenversion av de norska pojkidolerna Markus och Martinus.

Läs också: Psykisk ohälsa: Chefen måste våga fråga

När han vaknade upp den dagen för fyra år sedan låg han i respirator. Med tiden förbättrades prognosen: kanske skulle han ändå vakna upp men då med svåra hjärnskador. De första veckorna efter uppvaknandet togs det tester på de inre organen varje dag, hjärnan röntgades.
– Jag rycker till ibland, säger Charlie.
– Det är något med nerverna, annars finns det inga spår alls. Det är otroligt faktiskt, ett mirakel att ingenting har påverkats.

Han beställer Wallenbergare, en bra rätt för Charlie som inte gillar när smakerna blandas.  Han vill ha det rent, uppdelat. Det händer till och med att han beställer barnmeny, berättar han. En gång på indisk restaurang försökte han beställa husmanskost från barnmenyn i stället. Speciell med maten har han alltid varit. Det var han när han låg på psyket också.
Jo, det var där han hamnade efter uppvaknandet. På PIVA i Kalmar. Högsta graden av övervakning. Och mitt i allt detta: normalitet. Tankar om hur han skulle bete sig socialt mot de andra patienterna. Tankar om mat. Efter att ha förklarat sin kräsenhet serverades Charlie specialkost. Det faktum att han vid det laget, i det skicket, ens kunde tänka på de egna preferenserna var ett friskhetstecken. Ett tecken på att han, för första gången på väldigt länge, kände sig trygg.

– Så var det. De andra som var där hade sina helt egna besvär. Utanför hade jag gömt mitt mående för alla andra, skyddat mig, hållit tillbaka. Nu kunde jag släppa fram allt. Det var en fristad.

Det är något med nerverna, annars finns det inga spår alls. Det är otroligt faktiskt, ett mirakel att ingenting har påverkats.

Acceptansen som fanns innanför väggarna, Charlie ville ta den med sig ut i samhället. Efter ungefär en månad bestämde han sig för att berätta. Det var inget enkelt beslut, men han skämdes inte. Han lade upp de djupt personliga texterna på en hemsida som han länkade till på Facebook. Plötsligt förstod han att även människor han inte kände läste. Och berördes.

Läs också: Missbruk på arbetsplatsen – ett stort och dolt problem

– Det var många som tyckte att det var starkt av mig att berätta. Otroligt fin och positiv respons, var det. Om släkt och vänner visste så gjorde det inget om alla andra också visste.
Så föddes den numera välkända plattform som i dag heter Aldrig ensam. Målet är att öka kunskapen kring psykisk ohälsa. Så länge okunnigheten härskar så kommer tabut kring psykisk ohälsa att leva kvar – med ensamt lidande och självmord som följd.

– Vi förstår vad det är som händer när vi håller på att bli förkylda, näsan rinner, men symptomen på psykisk ohälsa har samhället inte koll på. Det är där jag vill göra skillnad.
Han slår en blick genom fönstret. Göteborg stort och grådisigt utanför.

– För mig var pressen under studierna en del av det. Mina mål var inget som gjorde mig motiverad, ingen drivkraft. Jag kände bara att jag var så långt ifrån hela tiden, att jag måste bli bättre, att jag var tvungen att skynda mig.
Han tystnar ett slag, funderar.

Läs också: Hur får jag tillbaka arbetsglädjen

– Jag förstår att psykisk ohälsa är svårt att ta in. Så svårt sjuk som jag var och så syntes det inte på mig. Jag har varit tvungen att med väldigt exakta ord beskriva min sjukdom. Andra kan ju inte förstå mer än vad som är möjligt att sätta ord på.

De som har läst eller hört Charlies berättelse reagerar ofta: ”Fan, exakt så där är det!”
De senaste åren har varit otroliga. Utmärkelserna har haglat över honom. Trots att han avbröt sina studier halvvägs igenom så har han tillämpat mycket av det han snappade upp.

– Mitt ämne är psykisk ohälsa men det jag jobbar med är egentligen marknadsföring och branding. Långsiktig förändring kräver en plattform där folk kan mötas och dela med sig. Det krävs organisation och struktur för att det här ska hålla i sig.

Läs också: Kraftig ökning av stressjukdomar bland akademiker

Symptomen på psykisk ohälsa har samhället ingen koll på. Det är där jag vill göra skillnad.

Efter intervjun ska Charlie iväg och nöta på driving rangen. Den entusiastiske golfaren är mån om att hålla swingen i trim, men golfen är inte bara en hobby. Tidigare har Charlie samarbetat med allsvenska fotbollsklubbar som IFK Göteborg och IF Elfsborg, för att nå unga, den vägen, och nu planerar han att låta Aldrig Ensam synas i samband med golfturneringar.

– Det är ett försök att snappa upp en annan målgrupp. Det dyker hela tiden upp nya sammanhang som känns viktiga att vara i. Folk frågar mig hela tiden: hur länge tänker du hålla på med det här? Så länge det är roligt, brukar jag svara. En sak är i alla fall säker, när det gäller att rasera tabut kring psykisk ohälsa så blir du aldrig färdig. Den dagen jag har nått alla i Sverige så finns Danmark att erövra, sedan Norge, sedan… Ja, du fattar.

Läs också: Chefens ansvar att bana väg tillbaka