Hähnel: I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov
Var exakt går gränsen mellan att ljuga och att bara undanhålla sanningen från någon i skyddande syfte eller för att rädda ansiktet på någon? I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov när svensk etik ställs mot kinesisk.
Läs också: Mänskligt att fela – om du är vit och man
När jag hälsade på min kinesiska släkt i Guangzhou nyligen fick jag strikta order från min fru att inte berätta för en av hennes kusiners föräldrar att kusinen just nu inte har något jobb. ”Men han blev ju av med jobbet för över ett halvår sedan” invände jag. ”ja, men han vill inte att föräldrarna ska bli oroliga i onödan. Vi måste skydda hans föräldrar”, svarade min fru strängt.
Till saken hör att kusinen, hans fru och son på kinesiskt manér bor nästgårds med hans föräldrar och äter middag med dem sju dagar i veckan. Han har med andra ord intagit uppåt 200 måltider där han, inför fru och son, svarat svävande att ”det går bra” när föräldrarna undrat hur det är på jobbet. Den yngre generationen av övriga släkten ingår i maskopin. Min frus alla kusiner och ingifta vet, men alla håller tyst.
Jag lärde mig tidigt att kineser inte vill tappa ansiktet och avslöja obekväma, om än banala, sanningar. Vill man inte komma på en middag säger man hellre ”jag kollar och återkommer” utan att sedan återkomma i stället för att bara avböja. Och det händer fortfarande när man frågar folk på gatan i mindre städer var tågstationen eller närmsta bankkontor ligger att de pekar i en slumpmässig riktning hellre än att säga att de inte vet.
Den teknik jag har lärt mig att använda är att att dubbelkolla med fler personer, och gärna fråga varje person flera gånger för att vara säker på att jag får ett ärligt svar.
Läs också: Få kommer undan mäthetsen i framtiden
Tekniken har förfinats med åren och även blivit en nödvändig del av både mitt chefskap och min affärsteknik i Kina. ”Är det säkert att du är intresserad av jobbet?” eller ”vill ni gå vidare i affärsdiskussionen” besvaras i Kina inte sällan med ett ”ja, jo visst” i en anställningsintervju eller ett möte, medan personen några dagar senare vänder 180 grader i ett sms och avböjer. Det ligger en viss sanning i det gamla skämtet att det på kinesiska finns hundra olika sätt att säga nej. Ja är bara ett av dem.
”Den yngre generationen av övriga släkten ingår i maskopin. Min frus alla kusiner och ingifta vet, men alla håller tyst.”
Svårast blir det emellertid när moraliska gränser tänjs. Är det till exempel ok att en tjänsteman på kinesiska ambassaden i Stockholm som hjälper oss och våra kunder med viseringar plötsligt kräver att hans son ska få praktisera hos oss? Är det ok att tillsynsmyndigheter i Shanghai vill ge oss möjligheten att ta emot dem för utbildning om finansiella risker i Sverige och sedan plötsligt vill att det ingår betalda flygbiljetter, hotellnätter och sightseeing i programmet? Som vi ska betala. Eller ska man, som Kinachefen för ett av Sveriges ledande industribolag – tillika god vän till mig – acceptera det där kuvertet med 10 000 kronor som diskret satt fastklistrat på baksidan av målningen som han och hans arbetsgivare fick i gåva av den lokala borgmästaren när han utnämndes till årets företagare. Bolaget är största skattebetalaren i distriktet kanske ska tilläggas.
I Kina, där religiösa rättesnören ersattes med en tro på socialism på 1950-talet, för att de senaste 30 åren ersättas med en tro på materialism, är de etiska gränslinjerna ofta suddiga och tänjbara.
Även om jag med åren lärt mig hantera kulturskillnader, anpassa mitt chefskap och motvilligt gå i maskopi med min frus släktingar för att skydda en förälder från oro så har jag aldrig darrat på manschetten när det kommer till att upprätthålla etik och moral på jobbet. Det finns säkert upp emot hundra sätt att säga nej på svenska för den som räknar. Ja är inte ett av dem.
Jo förresten, min kompis gav förstås tillbaka pengakuvertet till borgmästaren och tackade för tavlan.
Fredrik Hähnel är chef för SEB i Kina. Han har bott och arbetat i Kina i över 15 år.
*Detta är en krönika i Civilekonomen. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
