Alvesson: Dags att sätta stopp för meningslös forskning
Mycket av den forskning som bedrivs ger litet eller inget bidrag till ytterligare kunskaper i samhället. Bland problemen är att lärosätenas meriteringssystem gör att forskarna är mer intresserade av att producera en mängd publikationer än texter med kvalitet, som säger något nytt och viktigt. Mängden mediokra publikationer blir svår att sovra ur, vilket försvårar att kunskaperna kommer ut. Dessutom är många ämnen så smala att ingen är intresserad av att ta reda på varför en forskningsrapport skrivits.
Det är något som tre tunga namn vid Ekonomihögskolan på Lunds universitet vänder sig emot i en ny bok. Professor Mats Alvesson, docent Roland Paulsen och gästprofessor Yiannis Gabriel förklarar i boken Return to meaning varför.
– Mycket handlar om omtugg av vad som redan är bekant. Ett stort problem är att mycket redan är väl beforskat, det har skrivits 10 000-tals uppsatser om många ämnen. För att hitta något nytt att tillföra då väljer många något litet och smalt att säga något om, men relevansen blir då ofta liten, säger Mats Alvesson.
Läs också: Forska – frihet med stora krav
Det innebär att mycket av forskningen inte blir läst, och kunskapen kommer inte till nytta. Främst är det samhällsvetenskapliga ämnen de tre författarna hänvisar till, men de anser att problemet finns inom flera forskningsfält. Fem år efter publiceringsdatum har en tredjedel av artiklarna inom samhällsvetenskapen fortfarande inte blivit citerade.
– Vi tar endast upp samhällsvetenskap i boken, men det är relevant också för humaniora och andra forskningsområden. Huvudproblemen är att det saknas bra och nytänkande forskning. Mycket lite av allt som produceras i doktorsavhandlingar och av seniora forskare upplevs som intressant, relevant, läses och har någon social påverkan. De två problemen hänger ofta ihop, säger Mats Alvesson.
Varför är det så viktigt att andra tar del av forskningen?
– Poängen med samhällsvetenskap är inte att folk ska kunna tillfredsställa sina smala hobbyintressen. Forskning är dyrt, mycket dyrt och finansieras i regel av offentliga medel. Den bör ha ett klart socialt värde och kunna motivera sina kostnader i förhållande till sjukvård, socialtjänst med mera. Smala studier kan vara av värde om de ger bra kunskapstillskott eller om forskaren kvalificerar sig själv ordentligt genom projektet. Men bra samhällsvetenskap bör ha något att säga till en del av ett större forskarsamhälle, vara av intresse för studenter och befrämja undervisning eller bidra till någon del av den bildade allmänheten, politiska beslutsfattares eller professionellas klokskap och självförståelse.
Läs också: Passar jag verkligen som forskare?
Författarna argumenterar för att man inom forskarsamfundet oftare borde ställa frågan ”so what”. En studie kan vara rigoröst genomförd enligt konstens alla regler, men ändå av ringa värde eftersom ingen upplever den som angelägen, utom kanske en liten krets av forskare som sysslar med samma sak och som citerar varandra.
Mycket forskning handlar om önskan att meritera sig eller minska undervisandet. På senare år har det förts en diskussion i Sverige kring pressen på forskare. Ju fler publiceringar en forskare har, desto större anslag får lärosätet och desto mer tid kan forskaren ägna sig åt sitt huvudämne.
– Det är bra att forskare publicerar sig, helst i tidskrifter eller på bokförlag med bra rykte, där det sker seriös kvalitetssäkring. Problemet är att det ofta blir för ensidigt. Det blir viktigare att publicera sig i rätt sammanhang än ha något bra att säga eller anstränga sig för att finna en publik, säger Mats Alvesson.
science with something to
say (Oxford University Press).
Han och de två medförfattarna föreslår att lärosätena kan låta undersöka om institutionerna verkar nå ut, både inom forskarsamhället och till en bredare publik.
– Statsvetare har rankat alla landets statsvetarprofessorer ifråga om omnämnanden i vetenskapliga tidskrifter, i massmedia och i riksdagsprotokoll. Man får då hyfsade indikatorer på intresset för deras forskning bland forskare, allmänhet och inom politiken. Det visade sig att för många statsvetarprofessorer är intresset ytterst beskedligt. Tyvärr är i dag även många professorer medelmåttor på grund av internbefordran.
Läs också: Forskare – vägen till toppen
I boken föreslår författarna att myndigheter, lärosäten och forskningsfinansiärer begär att institutionerna ska välja ut ett mindre antal kunskapsbidrag under en period på tre till fem år. Dessa ska sedan nagelfaras och tilldelningen av medel till lärosätena ska i sin tur påverkas av utvärderingen.
Vad är risken med att det kommer dålig forskning då?
– En hel del forskning är svag, idéfattig, opportun eller politiskt starkt ideologisk och kan medföra att bra forskning får dåligt rykte och att ointresset ökar. Universiteten sänker sig själva och slösar med samhällsresurser. Olika avnämare, som kunde ha stor nytta av bra forskning, tenderar att inte intressera sig för eller ta till sig denna. Man lyssnar hellre på konsulter, popförfattare och kändisar med anspråk på expertstatus.
Spiller problemen även över i näringslivet?
– I det så kallade kunskapssamhället är det si och så med kunskapsnivån och det intellektuella förhållningssättet. Vi har fler forskare och en massiv produktion av forskningsrapporter än någonsin, som ofta säger föga och som tyvärr misslyckats med att bidra till kritiskt tänkande, självreflektion och väl fungerande samhällssektorer. Ett problem är förstås att vi lever i en föga intellektuell tid, där yta i skola och massmedia står i högsätet.
