Det finns många olika utbildningsvarianter för den som vill bli civilekonom. Valfriheten är viktig men den ställer krav på att studenterna får relevant information inför sina val av studieinriktning och studielängd. Förbundets årliga undersökningar visar att de allra flesta ekonomer får ett relevant arbete när de studerat färdigt. Detta gäller oavsett om studierna varat i tre eller fyra år. Det finns heller ingen påtaglig skillnad i lön mellan dem som läst tre år jämfört med dem som läst i fyra år. De individuella förutsättningarna som arbetslivserfarenhet och andra examina spelar större roll än utbildningens längd.
Vissa universitet stramar nu åt valmöjligheterna och ger bara treårig grundutbildning och därefter en tvåårig påbyggnad till masterexamen. För studenterna kan det bli betydligt svårare att få en examen på avancerad nivå efter fyra års studier, som är möjligt i dag. Denna förlängning tvingar studenterna att läsa ytterligare ett år med högre studielån och förlorad inkomst som följd. Vill man dra resonemanget ännu längre är detta dessutom förkastligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv i form av försenad entré på arbetsmarknaden, uteblivna skatteintäkter etc. Ett skäl till att universiteten vill införa längre utbildningar är anpassningen till den så kal­lade Bolognastrukturen. Men Bologna avser Europa, inte övriga delen av världen. Och att hitta system som överensstämmer world wide känns väldigt utopiskt.
Under alla år jag arbetat på Civilekonomerna har frågan om koppling mellan arbetsliv och akademi varit aktuell. Behovet av att avnämarna får vara med och påverka utbildningarna har framhållits som mycket angeläget. Men nu har vissa lärosäten stoppat antagningen till det fyraåriga civilekonomprogrammet, trots att det varit bland det mest populära bland studenterna och att näringslivet uppenbarligen inte efterfrågar längre utbildningar. Detta tycker jag visar att akademin på ett oroväckande sätt avskärmar sig från omvärlden.