"Han är världens bästa gate-crasher” säger en kulturredaktör om Leif Pagrotsky.
”Var helst det är en kulturhändelse dyker han upp. Föreställning, bokpresentation, party, you name it. Bjuden eller objuden. Och alla vill ju släppa in Paggan. Det enda jag inte fattar är vad han har för underrättelsetjänst. Inte ens jag känner till allt som är på gång.”
Homeros hade ett ord för detta: mångförslagen. Det är inte alla ekonomer som har koll på klassisk litteratur, men Pagrotsky är en. I dag sitter han i norska Nationaltheatrets styrelse, utan föregående gate-crashing. Norrmännen ville absolut ha honom, fast det var länge sedan han var kulturminister. 
– Jag försöker se deras föreställningar också, säger Pagrotsky, när vi har slagit oss ner i ett sammanträdesrum i riksdagen. Enbart den senaste veckan har han sett teater och opera fyra gånger, varav en gång på ståplats.
I caféet intill intervjuar Aftonbladet en ny partiledare, den fjärde i Sveriges riksdag på sex månader. Leif Pagrotsky kunde ha varit en av dem. I vintras snurrade hans namn i partiledarkarusellen, han var överraskad och glad över att upptäcka hur stort stöd han hade, trots att han inte har den traditionella bakgrunden från SSU och Rörelsen.
Så han tänkte igenom saken – och kom fram till att han inte ville.
I stället blev han en sorts senior advisor med plats i VU, Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott. Och behåller riksdagsplatsen. Och har mycket mer tid att gå på opera.

En brokig karriär
”Paggans” karriär har varit på en gång spikrak och våldsamt brokig.  Det är inte konstigt att han aldrig har gått att sortera in i ett fack. Partimedlem blev han först i 25-årsåldern, när han hade nedkämpat sin motvilja för det gammaldags gubbiga som han förknippade med finansminister Gunnar Sträng. 
Men han tillhörde aldrig 68-generationen. Och det enda han hade gemensamt med 70-talets bokstavsvänster var ett intresse för Kina, fast det hos Pagrotsky stannade vid en fascination för det kinesiska språket. ”Jag har fortfarande bra uttal, men ordförrådet tryter.”
I början av hans karriär låg politiken dessutom i bakgrunden. I tio år var han opolitisk tjänsteman, först på Riksbanken, därefter på Ekonomidepartementet under dåvarande m-ledaren Gösta Bohman, och sedan på OECD i Paris. Överhuvudtaget har han med förtjusning bytt arbetsområden och inriktning halsbrytande många gånger.
– Att bo i Paris i två år som välbetald ungkarl i början av 80-talet var förstås fantastiskt, men allt handlade om jobb. På OECD var jag ensam svensk och den ende som inte hade doktorerat, men å andra sidan var jag den ende som hade jobbat i besluts-miljöer och sysslat med enskilda detaljer. Nu skulle jag ta hänsyn till tre länder. OECD hade ont om pengar,så man fick be chefen om lov för att ringa utlandssamtal och själv analysera alla underlag, för OECD hade inte råd med tidningsprenumerationer. Det var otroligt lärorikt.
1984 lockades han tillbaka till Stockholm, där Socialdemokraterna möblerade regeringskansliet med ekonomproffs med stor integritet. Kjell-Olof Feldt var finansminister, Inga-Britt Ahlenius, Erik Åsbrink, Klas Eklund fanns med. Flera i denna så kallade kanslihushöger  har sedan gjort upp med både partiet och andra auktoriteter. I dag räknas bristen både på självständiga intellektuella och erfarna ekonomer till, socialdemokraternas största problem.
Leif Pagrotsky, som tycks ogilla både svartmålning och skönmålning, snärtar till med att  finansdepartementet inte alltid var så analytiskt högt stående.
– Att få dem att förstå att det behövdes mer resurser för att övervaka finansmarknaden var ganska svårt, säger han torrt.
Leif Pagrotsky har aldrig varit i luven på sitt parti. Men att varna för EMU, som han gjorde 2003, var obekvämt.
Egentligen följde han bara den modell som partiet hade bestämt redan i folkomröstningen om kärnkraften 1980 – att olika åsikter var okej. Så skulle det vara även den här gången, hade Göran Persson sagt.
-Vi var fem ministrar och statssek-reterare som öppet var emot svensk EMU-anslutning. Först uppmuntrades vi att uttrycka vår mening. Men när det började gå dåligt för ja-sidan ändrades plötsligt dealen. Det var jättejobbigt, stämningen var botten.
I dag, när EMU skakar, känner han ingen skadeglädje.
– Däremot ilska när jag tänker på de människor som såg riskerna, men valde att tiga. Alla visste att EMU skulle ställa stora krav på samordning mellan länderna och att det saknades mekanismer för det. 
Att Riksbanken måste kunna höja räntan för att förhindra bubblor, beskriver Pagrotsky som en ”fundamental insikt” han förvärvade i slutet av 80-talet. En av de mest dramatiska och – i backspegeln – mest ödesdigra perioderna i svensk ekonomisk historia.
– Det gick ju helt överstyr. Jag tycker än i dag att avregleringen av kreditmarknaden var nödvändig, men det hade behövts andra instrument för att motverka de lånefinansierade investeringarna och konsumtionen. Vi lyckades inte få de instrumenten, fastän vi såg problemen.

Tillbaka till ekonomin
Två decennier och en antal ministerposter senare – på så olika områden som handel, forskning, utbildning och kultur – är Pagrotsky nu tillbaka i ekonomsadeln. Han är arkitekt för socialdemokratins nya skattepolitik, som Håkan Juholt ofta hänvisar till när omgivningen undrar vart partiet egentligen är på väg.
 En första etapp ska presenteras för förtroenderådet i december, men målgången är först i slutet av 2012. Och Pagrotsky tonar ner förväntningarna. 
– Det blir inga skattesatser och kronor och ören. Snarare principer.
Så vilka är principerna? Tjugo års lappande på ”århundradets skattereform” 1991 har gjort skattesystemet till en ”conversation piece” för esteter. Pagrotsky håller med dem som efterlyser enkelhet.
– Det är ett demokratiskt krav att skattesystemet är begripligt, det är nödvändigt för legitimiteten. Och ett komplicerat system är mycket svårare att administrera. Det inbjuder till skatteplanering och skapar fler skattemål i domstolarna. Vi har en skatteförvaltning som är sensationellt respekterad och det ska man slå vakt om.

Men han är ingen superminimalist. Utöver den självklara uppgiften att finansiera offentlig sektor, menar han att skattesystemet också ska vara ett instrument för social utjämning.
 – Ambitionerna har sänkts i dag, man måste tänka över vilka möjligheter det finns att bromsa den utvecklingen. I dag har vi i praktiken en regressiv fastighetsbeskattning, förmögenhetsskatt och arvsskatt är borta. Vi är ganska nära en proportionell beskattning.
Han säger inte mer än så, men ser klart bekymrad ut
Men är det politiskt möjligt att återinföra slopade skatter, eller ta bort införda skatteavdrag, som ROT och RUT?  Är det rätt eller fel att skattemässigt gynna vissa branscher, som bygg och städning? Ja och nej, tycker Pagrotsky.
– Jag betraktar RUT och ROT som bidrag. Jag var inte jättelycklig över att vi socialdemokrater lade ROT i just skattesystemet, men ROT som sådant är bra. Man ska dock inte ha det när ekonomin är överhettad. En tidsbegränsad ROT under lågkonjunktur gör att folk skyndar sig att utnyttja det, och då blir det ett effektivt instrument för konjunkturutjämning. 
Ett annat favoritgrepp för regeringar är att sänka eller slopa arbetsgivaravgifter när någon särskild grupp, ungdomar, invandrare eller – under en socialdemokratisk period – norrlänningar, ska göras attraktivare på arbetsmarknaden. Hur ser han på det? Pagrotsky skruvar på sig.
–Det där är trubbigt, sådana åtgärder har ofta varit rätt ineffektiva. Jag är inte beredd att avvisa det i det här läget, men bevisbördan för dem som vill ha det är ganska hög.
Och vilka förutsättningar finns det för en ny blocköverskridande skatte-reform? Pagrotsky väljer sina ord.
– Jag är nog lite pessimistisk. Vi socialdemokrater regerade alltid i minoritet, så vi var vana att söka överenskommelser över blockgränsen. Vi kunde ju faktiskt inte veta att vi skulle regera i 44 år. Tyvärr ville moderaterna aldrig vara med. Jag tycker att Anders Borg ska tänka igenom vad det faktiskt innebär att regera i minoritet.
Att få ihop moderater och socialdemokrater i en ny skattereform vore förstås århundradets gate-crashing.
Sedan får de slåss i historieböckerna om vem som öppnade dörrarna.