Så snart Gunilla Herlitz uppenbarar sig vid sitt inglasade hörnrum i DN-huset hamnar vi i en diskussion om intervjutiden och om vilka frågor som bör ställas först. I ett nötskal en demonstration av hennes omtalade rakhet, vilken är åtminstone en av faktorerna bakom Dagens Nyheters turnaround: Från 109 miljoner i förlust 2009 till en beräknad rörelsevinst på minst 140 miljoner kronor 2010. Hur lyckades hon?
– När jag kom hade DN svåra kostnadsproblem. Det fanns en stor potential i besparingarna. Tidigare chefer avlöste varandra – och pekade åt olika håll. Det var lättare för mig som kom utifrån och knappt kände någon här. Jag kunde vara osentimental. Fast det handlar inte om att vara tuff, utan om att säga som det är och vara rak. Jag är inte den som lindar in.

Fastän DN har rykte om sig att vara en svårföränderlig koloss, tycks förändringsarbetet ha gått som en dans.
– Jag har varit chef ganska länge och är van att få som jag vill. Tidningar är hierarkiska. En chefredaktör har oinskränkt makt, med ansvar för allt som står i tidningen.
Det låter livsfarligt förstås. Men Gunilla Herlitz balanserar sin järnvilja med att bereda vägen för kritiska röster, ge tidigare osynliga men begåvade medarbetare tonvis med ansvar, lyfta dem. Vidare bedyrar hon sin förmåga att skratta och ha kul.
– Det är viktigt att inte ta sig själv på ett alltför stort allvar. Jag bjuder mycket på mig själv och har inga problem att erkänna mina misstag. Om man vågar blottlägga sig själv föder det lojalitet, säger hon och vidgår sitt dåliga tålamod, vilket i förening med snabb beslutförmåga kan leda till förhastade, dock i magen väl förankrade, beslut.
Just där sker metamorfosen. Anletsdragen mjuknar och trots eftermiddagströttheten lyser ögonen, varvid hon själv tar upp uppväxten i den högborgerliga familjen i Djursholm.
Pappa var bank­direktör, mamma sjuksköterska, hon »typisk« storasyster av tre systrar.
– Jag var duktig flicka med snittbetyg på 5.0 i tredje ring, men jag var också vild. När jag häromåret talade med mamma om en yngre släkting som rymde hem­ifrån, suckade hon och sa: »Du rymde inte, men du gjorde allt annat«, berättar Gunilla Herlitz med ett okynnigt leende på läpparna.
Följaktligen och trots de höga betygen ansågs hon av skolan inte vara värdig ett stipendium. Hon hade »fel inställning« och dåligt sittfläsk – hon skolkade. Den frigjorda tiden ägnade hon åt arbete som sjukbiträde på Rosenlunds sjukhus. Och åt dans.

Ovissheten om yrkesvalet ledde henne till civilekonomutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm. Tonårens vackra föresats om att bli FN:s första kvinnliga generalsekreterare försvann nog med graviditeten, som inträffade under studietiden. Istället föddes tanken på att jobba i bank. En kort, och oändligt långtråkig, sejour på SEB:s garantiavdelning förde tankarna långt därifrån. Till en journalistutbildning.
– En reporter kan lämna en artikel som toppar tidningen klockan tre. Bara resultat räknas, säger hon förtjust och tillägger att »alla« hade trott att hon skulle bli journalist. Hon har alltid varit pratig, nyfiken och allmänbildad.

Betecknande nog var det ett tips på en fest, inte 25 jobbansökningar, som ledde till hennes första reporterjobb på Svenska Dagbladets ekonomiredaktion. Inte förrän 15 år senare, 1999, infann sig tanken på en chefskarriär. Den var inte hennes, utan mentorns, Dagens Industrins dåvarande chefredaktör Hasse Olsson. Vad såg han i henne?
– Gott omdöme, mycket energi och förmågan att dra till sig bra människor, svarar hon utan omsvep.
Efter den dagen kom hon underfund med saligheten som tidningsmakeriet medför. Som redaktör, som nyhetschef, som redaktionschef, som chefredaktör och vd.
Ändå var det ingalunda ett lätt beslut att börja på DN den 1 november 2009. Det kom dessutom mycket olägligt. Efter 24 års äktenskap skulle hon och maken gå skilda vägar. Med deras fyra gemensamma barn i åtanke tvekade hon in i det sista att ta jobbet. Tills längtan efter förändring, hennes inneboende drivkraft, tog överhanden.

Hon antog utmaningen och lyckades med sin turnaround.
– Jag vill framhålla min utbildning som civilekonom. Den har gett mig en enorm trygghet i siffrorna, förmågan att kunna skala bort allt oviktigt och hitta pudelns kärna. Vara effektiv.
För visst förnekar hon inte att det krävde hårda nypor för att banta bort hundra tjänster. Likväl säger hon sig måna om att inte såra någon. Snarast är hon lättrörd.
– Jag kan brista ut i gråt om barn far illa, men även till Bellinis Norma eller till en dålig film baserad på »a true story«. På den nivån är jag, skrattar hon.
Känslorna kommer fram även under hennes femfaldiga träningspass varje vecka. Då kan glädje­tårar beblandas med svett under aerobicspass. Glädje över livet, hälsan, barnens hälsa – alltsammans lika nödvändigt för turnarounden.
Däremot inte sittfläsk.
– Tricket är att välja vad man ska göra, viskar hon och lutar sig förtroligt fram. Egentligen jobbar jag mycket mindre än alla tror. Det är min hemlighet.