Så snart vi slår oss ner vid det runda konferensbordet i hennes rum på Röda Korsets huvudkontor på Söder i Stockholm, varnar Ulrika Årehed Kågström för att hon är en entusiastisk och svårhejdad storpratare. Varningen saknar inte fog. Orden kommer i ett långt flöde, andningspauserna är få. Entusiasmen understyrks av gester och skrattet är nära tillhands.
Men när hon härom månaden erbjöds generalsekreterarjobbet av Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg, blev det knäpptyst. Det enda hon förmådde yttra var ett »åj!«. Vilket berodde på överraskning och ingalunda på bristande kunskaper om krisens allvar, försäkrar hon och hänvisar till de fyra åren som biträdande generalsekreterare på Röda Korset.
– Jag är inte naiv. Vi har en förtroendekris och ett svårt ekonomiskt läge. Men det här är ett oemotståndligt uppdrag. Och jag tycker om svåra jobb.

Fastän förtroendet för organisationen är kört i botten efter förskingringsaffären, har det antagligen inte stormat färdigt. Röda Korset måste spara cirka 150 miljoner. Av de nödvändiga åtstramningarna följer att delar av verksamheten läggs ner. Medarbetare får gå. Ulrika Årehed Kågström är väl medveten om att hon står inför tuffa beslut.
– Jag kommer inte att kunna leva upp till allas förväntningar. Inte alla medarbetare kommer att tycka att jag är en bra ledare, att jag prioriterar rätt.
Trots kriser och stormar tyder ögonen på upphetsning när hon säger:
– Jag har fyra år och jag vill vara med och vända. När jag lämnar över ska Röda Korset vara i ett riktigt bra läge.
Så hur kan hon vara så säker på framgången?
Som krishanterare nämner hon flera egenskaper hon förlitar sig på. Uthållighet och inre lugn är några exempel.
– När jag tror på någonting står jag pall. Även om det stormar rejält. Jag har jobbat inom kulturvärlden och är van vid häftiga känslostormar, säger hon som under sin tid på Riksteatern var med om stormen kring Lars Noréns pjäs 7:3. 

Av beslutsvånda gjorde hon sitt yrkesval sent. Hon provade på olika jobb – det första vid 14 år som ekonomibiträde på en servering – och drömde om allt från kirurg till bonde och advokat. På gymnasiet valde hon humanistisk linje. Hennes 4,8 i slutbetyg räckte inte till Handelshögskolan i Stockholm, men gott och väl till ekonomiutbildning på Luleå tekniska universitet. Med inriktning mot marknadsföring, organisation och ledarskap föreställde hon sig att utbildningen skulle bli »en bra grund« för karriären.
14 år på Riksteatern har lärt henne hur svårt det är att leda organisationer utan vinstintresse. Det knepigaste är att sätta och följa upp mål.
– I vinstdrivande verksamheter är det enkelt att mäta resultat och kundnöjdhet. Här finns det flera uppdragsgivare: de utsatta, givarna och våra frivilliga medarbetare. Det är inte säkert att alla har samma mål.
Kan du känna dig kluven ibland?
– Absolut! Jag har styrelseuppdrag i ett vinstdrivande bolag. Det är så befriande enkelt att mäta resultatet där.
– Fast – hon tar en sällsynt andningspaus – min styrka är att jag kan kombinera. Som civilekonom kan jag modellerna och de ekonomiska termerna. Det gör stor nytta när jag träffar givarna, eftersom jag kan förstå deras tänk – varför de vill ge sig in i det här, under vilka villkor de jobbar och vad vi kan bidra med. Detta kan vara avgörande för ett samarbete. Och med min erfarenhet av människor med andra drivkrafter än pengar, kan jag förstå även deras tankesätt.
Så du är ett slags hybrid?
– Ja, det är jag. Jag kan röra mig i båda fälten.
 På ett liknande hybridvis går hennes beslutsfattande till. Först sätter hon på sig ekonomens rationella hatt och samlar på sig ett så gott beslutsunderlag som möjligt. I slutändan lyssnar hon emellertid på känslan.
– Siffrorna kan säga en sak, men magen något annat. Jag litar på min magkänsla. Det har tagit mig lång tid, men numera tar jag alltid med magen vid beslut. Jag måste tro på det jag gör.
Om inte hennes hybridförmåga lyckas vända Röda Korset, kan en annan egenskap vara avgörande. Innan vi tar avsked säger Ulrika Årehed Kågström: »Jag är hårdare än man tror.« Sedan biter hon sig i tungan och tillägger: »Lagom hårdhudad.«