Den brittiskt gammalmodigt klumpiga taxin bromsar in vid South-wark bridge, där Financial Times, denna intellektuella finansborg, är belägen i en tung lätt deppig rektangulär byggnad. Mörk ogenomskinlig glasfasad. Fotgängare hastar förbi längs det gul-gröna broräcket, de flesta i propra kavajer. På andra sidan Themsen reser sig finansskraporna. I denna Londons bankmylla startade en gång i tiden en fyrsidig publikation som ville uppfattas som aktiemäklarnas bibel. Snart bytte den färg för att skilja ut sig. Rosa. Sedan dess, 1888, har FT vuxit från ett lokalt brittiskt finansblad till en av världens mest globala ekonomitidningar.
Redaktör Martin Dickson, en man med skor man kan spegla sig i, charm och ”Obama’s wars” i bokhyllan, har följt resan de senaste 34 åren.
– Under 1960- och tidigt 70-tal utvecklade vi ett nätverk av utrikeskorrar runt om i världen, det första steget mot att bli mer än en brittisk tidning. På 1970-talet började vi trycka ännu en utgåva, i Frankfurt. Det var ett väldigt modigt beslut och hade kunnat bli en flopp. Men cheferna var visionärer och tajmingen var precis rätt, affärsvärlden började bli allt mer paneuropeisk och de senaste tio åren mer global, säger han.
På åttiotalet byggdes den europeiska utgåvan upp och sedan startades ännu en, i USA. I dag trycks FT på fyra platser och har fler läsare globalt än i Storbritannien.
Även i Sverige finns en trogen krets läsare. Svenska företagshistorikern Ronald Fagerfjäll, författare och tidigare chefredaktör för Affärsvärlden, har prenumererat sedan 1970.
– Den har bredden och både det amerikanska, europeiska och anglosaxiska perspektivet, säger Ronald Fagerfjäll.
Själv kan han ”inte leva utan FT”.
– Det är en fantastisk inrättning. Den läses av världens alla opinionsbildare.
Fagerfjäll får medhåll från börsanalytikern Peter Malmqvist.
– Särskilt i turbulenta skeden har Financial Times de bästa ingångarna i hela världen. De når personer på ett sätt som ingen annan gör, menar han. Även om det tog honom två år att lära sig läsa den på ett tidseffektivt sätt.
Så vad är det som gör FT så speciell? Martin Dickson berättar att det råder en stark kultur av objektiv nyhetsrapportering.
– Och så strävar vi efter att vara 100 procent korrekta. Annars kommer våra läsare, som är väldigt intelligenta, att sluta köpa oss, säger han. Så på ett sätt kan man säga att läsekretsen själva sätter FT:s standard.

Prioriterar analys
Och kanske är det just frånvaron av skandaljournalistik som är hemligheten bakom framgången. I boken Virgin av superentreprenören Richard Branson hittar man ett avsnitt som illustrerar detta. Han var just på väg att få igång flygbolaget Virgin och följde med på en provtur med bolagets jumbojet. Men planet flög in i en fågelflock vilket fick en motor att explodera. Allt gick bra, men väl på marken mötte han en fotograf från FT som hade fått ”fina” bilder på händelsen. Men i stället för att göra förstasidesstoff av det inträffade öppnade fotografen kameran och gav filmen till Branson. ”Jag är från FT och vi är inte den sortens tidning” blev hans kommentar. Hade bilderna dykt upp i pressen hade det inneburit början på slutet för Virgin konstaterar Branson i sin bok. Anekdot eller inte – klart är att FT är så långt ifrån en kvällstidning man kan komma. En läsekrets som beslutar om miljarder kräver fördjupning i stället för braskande rubriker.
För att upprätthålla kvaliteten är det dock viktigt att attrahera de bästa skribenterna. FT anställer både journalister och folk från företags- och finansbranschen. De har ett traineeprogram för nyutexaminerade studenter. Årligen tas max fem personer in för att läras upp under två år. År 2005 hörde Pan Yuk från Hongkong till skaran. Hon sprang på journalistiken under ett utbytesår i Paris. Med en bakgrund inom internationella relationer, toppat med en magister i franska och stadsplanering, startade hon sin FT-karriär med en termins journalistikkurs vid City University. Sedan hoppade hon runt på de olika redaktionerna; nyheter, bolagsbevakning och två praktiker utomlands (vanligtvis ingår endast ett halvår på någon av de utländska byråerna). I dag jobbar hon på BRIC-teamet.
– Folk tänker på FT som en finanstidning, men det är inte sant, vi har en av världens dyraste korrespondentnätverk. Man kan inte tala om ekonomi utan att ta in kultur och politik i bilden, säger hon.
Detta är något som även Anders Billing, nyhetschef på Fokus, har noterat.
– På Fokus är Financial Times en politisk källa, en egenhet den som finanstidning delar med The Economist. Hela första delen (av FT) är framför allt politisk, säger han.
Billing tycker att FT var ”världens bästa tidning” under finanskrisen.
–Ingen förstod bättre vad som hände i USA och FT hade bättre rapportering än Wall Street Journal, säger han.
En av de starka rösterna var Gillian Tett, som även skrev boken ”Fool’s Gold” om recessionen.
Det är just genom tunga skribentnamn som Tett, Martin Wolf och Wolfgang Münchau som FT påverkar beslutsfattare runt om i världen, snarare än genom ledarsidan. Det är de flesta som Civilekonomen intervjuat rörande eniga om.
– Martin Wolf är Martin med världens ledare, förklarar Staffan Sonning, Sveriges Radios ekonomireporter.
Sonning vaknar klockan fyra varje morgon, då FT dimper ned i brevlådan. Läser en timme och somnar sedan om.
– Den är oumbärlig om man vill hänga med i global ekonomisk utveckling, se trender och tendenser. Det är scenen för många av de mest inflytelserika människorna i världen, de använder FT som publiceringsplattform för sina utspel och visioner, säger han.
Ett exempel på FT:s inflytande var när krönikören Wolfgang Münchau skrev om Greklands krispaket förra året, minns Peter Malmqvist.
– Han var väldigt kritisk. Hans skriverier skapade turbulens, berättar Malmqvist.
Genom att just vara så tung så attraherar FT:s debattsidor såväl Nobelpristagare som finansministrar.
Förutom att själva träna sina anställda och ha kontinuerlig vidareutbildning med exempelvis lunchföreläsningar, så överlåter FT-redaktörerna aldrig rekrytering till personalvetare. De håller själva i samtliga anställningsintervjuer. Viss headhunting förekommer.

Avskalad redaktion
FT:s redaktion har lågt i tak och cafeteria på våningen ovan (inget gratis kaffe här inte). Avskalat, aluminium och lysrör. De olika redaktionsdelarna är prydligt utmärkta med små skyltar ”Asien”, ”Finansiell produktion” och vid huvuddesken rullar Sky News och CNBC på stora plattskärmar.
– Sky News är alltid först med allt, de dubbelkollar inte, förklarar redaktören Leyla Boulton.
Bra att hålla ett öga på, med andra ord. Boulton har Twitter öppen på datorn, Reuters och konkurrenten Wall Street Journal. Hon kollar vilka FT-artiklar som blivit mest lästa. Nekrologen om sångerskan Amy Winehouse vinner över Norge-mördaren. Boulton lyfter luren:
– Storyn om de kinesiska krigsplanen som avvärjde amerikanska spionplan utanför Taiwan? Vi kör den på ettan i alla fyra upplagorna, säger hon.
Pekar på skärmen.
– Här ligger artikeln just nu. Den har redan redigerats av Världsdesken men kommer att få sig en sista finslipning av Tom, vår gamla Kina-korre.
Boulton förklarar att FT försöker att uppdatera sajten minst tre gånger om dagen, på morgonen, vid lunchtid och i slutet av dagen, då de har läsartoppar. De mest populära artiklarna hamnar på Facebook-sidan.
– Den sociala mediepolicyn är under utveckling, skrattar hon urskuldande.
På ledarplats lobbar FT för en välreglerad, fri marknad. De är partipolitiskt obundna, men har vid tillfällen stött politiska partier, som 1992, då de på ledarplats tyckte att Labour borde få en chans (de vann senare valet) eller senast 2010 då de bytt sympatierna till det Konservativa partiet (som tog hem segern). Beslutet att stödja ett visst politiskt parti föregås vanligtvis av mustiga diskussioner bland redaktörerna.
– 1992 kände vi att de konservativa hade suttit för länge vid makten och fått slut på idéer. Det var dags för ett skifte, berättar redaktionschef Hugh Carnegy.
2010 var läget det omvända. 1997 gick väljarna dock emot FT:s linje och röstade konservativt ”men resultatet var också en ekonomisk katastrof, vi fick devalvera”, menar Carnegy.

Vann läsare under krisen
Under en vanlig dag börjar de morgonpigga trilla in på redaktionen runt sjutiden. De tar itu med nyheter från den europeiska marknaden, företagsstoff och Asien.  Publicerar på nätet. Klockan 7:30 hålls första morgonmötet och dagens nyhetsagenda börjar ta form. Vid det större morgonmötet 10:15 gås gårdagens tidning igenom. Vad var bra, dåligt? 11:30 bestämmer ledarskribenterna vad de ska tycka till om och då har även New York-redaktionen vaknat till liv. Vid eftermiddagsmötet 16:30 bestäms vad som kommer att toppa tidningen. Vid klockan 19 skickas första upplagan till tryck i Asien. Sedan följer Europa-editionen och tre upplagor i Storbritannien. Sist är den amerikanska, vid 00.30. Därefter lämnas tyglarna över till USA och Hongkong.
Så här i dagarna är det knappt man hinner hämta andan, förklarar Carnegy. Det var liknande under finanskrisen 2008.
– Natt efter natt kollapsade banker på Wall Street. Den amerikanska regeringen försökte rädda finansmarknaden. Ekonomier började bryta ihop. Att vara i centrum av allt detta, på en publikation som FT, det finns det inget som slår, minns Carnegy.
Han berättar att FT vann läsare under krisen.
– Våra nätprenumerationer ökade markant, folk vände sig till oss för att försöka förstå vad som hände.
Däremot dalade annonserna, liksom för andra medier. Men tidningen gick fortfarande med knapp vinst och året efter ökade marginalerna. Överlag har affärsmodellen dock börjat skifta, från 70-procentiga annonsinkomster till att baseras allt mer på prenumerationer. I slutet av året beräknas 30 procent av inkomsterna komma från nätet. Som en av få publikationer har FT lyckats väl med sin nätmodell – att ta betalt efter de 10 första artiklarna per månad.
Det underlättar förstås att läsarna hör till världens grädda. Angela Merkel har råd med en prenumeration, även av pappersupplagan, som i Sverige är drygt dubbelt så dyr som annan dagspress. 
Framtidens fokus för FT följer världens maktskifte, från västvärlden till de nya, snabbväxande ekonomierna. Det speglas av specialbloggar som FT Tilt (om tillväxtmarknader), China Confidential och Beyond BRICS.
Till skillnad mot huvudkonkurrenten Wall Street Journal, vars upplaga är tre gånger så stor, så framstår FT mer global, med mindre USA-fokus. Med tanke på vartåt den globala ekonomin barkar kan det vara en god strategi.