Håller kvaliteten på ekonomutbildningarna?

Dokument
Nummer 2012-04
Kritiska röster höjs mot kvaliteten i svenska ekonomutbildningar. Exempel är för få lärarledda timmar, för lite praktik och diskussion. Civilekonomen letade efter orsaker och lösningar och hittade ett system som är fullt av brister.
Författare: 
Richard Björnelid
Istockphoto
Fakta 

Blandat om nytta och kvalitet
I förbundets rapport Tre år efter examen framgår att 35 % av ekonomerna som examinerades 2008 anser att utbildningen bara förberett dem i viss grad för deras arbetsuppgifter. 15 % svarar i ganska låg och 7 % i låg grad. 30  % uppger i ganska hög grad och 13 % i hög grad. 42 % anser sig haft ganska stor nytta av sin utbildning (29 % uppger stor och 18 % varken till eller från). Beroende på fördjupning varierar nyttoupplevelsen.  När det gäller examenstyp upplever 90 % av studenterna med examen från HHS stor eller ganska stor nytta. För ekonomi magister och ekonomie kandidat är siffrorna 75 respektive
64 %.  I förbundets senaste medlemsenkät uppger 76 %  av studenterna att de upplever den allmänna kvaliteten som hög/mycket hög på utbildningen (21 % varken eller). 

Det är måndag morgon och stor aulaföreläsning på ekonomutbildningen. Runt 200 studenter sitter i salen och lyssnar till läraren, som framme från scenen föreläser om en bok ur kurslitteraturen. De två timmarna har snart passerat. Resten av dagen ska ägnas åt självstudier, det blir några timmars läsning i biblioteket. Fortsättningen på arbetsveckan går i samma stil, även om det inte behöver vara föreläsning varje dag. Efter åtta veckor när föreläsningarna är över, är det intensiv tentaläsning fram till tentamen, som avslutar den tio veckor långa kursen.
Så här har åtskilliga ekonomstudenters vardag sett ut på högskoleutbildningarna i Sverige, i varje fall under de två första studieåren.
– Generellt sett tycker jag att civilekonomutbildningen i Lund är bra, men där finns vissa problem, säger Lisa Persson som tog sin civilekonomexamen vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet förra våren och som sedan dess har arbetat som vice ordförande för Lundaekonomernas studentkår:
– Ett problem är att den är uppbyggd kring en gammal pedagogisk modell med stora aulaföreläsningar, som inte, lämnar något utrymme för diskussion och interaktion. Ett annat är att varje kurs är starkt fokuserad på den avslutande examen, säger Lisa Persson.
Konsekvenserna, menar hon, är att studenten ägnar sig åt ett mekaniskt lärande och sällan får tillfälle att tränas i att ifrågasätta de ekonomiska teorier som lärs ut. Man missar också att knyta utbildningen till aktuell forskning på skolan. Sådana inslag kommer först under det fjärde studieåret.
En annan effekt är att studenterna vid civilekonomprogrammet inte lägger ner mer än i genomsnitt 20–27 timmar i veckan på sina studier, trots att de läser på heltid vilket ska betyda 40 timmar per vecka.
– Jag tycker att man kan ställa högre krav. Kanske inte att göra utbildningen svårare, men att införa fler moment i den. Det tror jag starkt på, säger hon.
Många ekonomer hamnar i betydelsefulla roller ute i samhället några år efter avslutade studier. Men de är inte särskilt väl förberedda på att axla det stora ansvaret.
– Ledarskap handlar väldigt mycket om värderingar. Med tanke på det som hänt i vår omvärld förekommer diskussioner om etik och moral i alldeles för lite utsträckning på utbildningen.
Resonemangen går igen hos Johan Kaluza, som har läst ekonomi vid Karlstad universitet och som när han är klar med sin uppsats i service management har en mastersexamen.
– De bästa kurserna ligger på avancerad nivå. Jag tror att alla studenter märkte en stor skillnad när vi kom till C-nivån på det tredje året och att ytterligare ett stort steg togs med masterkurserna. Först då gavs det tid åt att resonera och att ägna sig åt kritiskt tänkande, det vill säga sådana saker som man tillskriver högre utbildning, säger Johan Kaluza.
Han hade gärna sett fler seminarier och enskilda arbeten och att kraven varit högre ställda redan från start. Bland sådant som han skulle vilja se tidigare i utbildningen nämner han metodlära. 
– Vi lär oss inte hur en teori har uppstått inom till exempel marknadsföring och organisation eller redovisning. Vi vet alltså inte hur en teori kan omsättas i praktiken, eller hur den kan modifieras, säger Johan Kaluza, väl medveten om svårigheterna att ändra i de fyra blocken som utgör företagsekonomi.
– Om vi inte har det kritiska tänkandet med oss, vad blir kvar då? Jo, det ekonomiska hantverket och då är det inte mycket som skiljer oss från yrkeshögskolorna.
I stället för de stora aulaföreläsningarna hade han föredragit en timmes högkvalitativ lärarledd undervisning i mindre grupper och slopat de stora föreläsningarna där läraren står och talar om sådant som står i boken.
– Med ny teknik hade läraren i stället kunnat spela in den föreläsning som hållits i flera år och så hade vi kunnat fokusera mer på seminarier, enskilda arbeten och muntlig presentation”, säger han.

Tuff utmaning väntar
När dåvarande högskole- och forskningsministern Tobias Krantz för något år sedan presenterade initiativet att kvalitetsgranska examensarbetena hos de olika lärosätena, konstaterade han att Sverige står inför en tuff utmaning och att det globala landskapet förändras dramatiskt. Och så tillade han:
– Om vi ska klara att anta den utmaningen krävs att vi skapar en högskola i världsklass.
För ekonomstudenterna måste denna regeringens ambition låta som ett eko från de löften om topputbildningar, som många lärosäten sprider omkring sig när de presenterar sina ekonomutbildningar:
”En av topp 25 mest erkända i Europa”, ”Forskning och utbildning i världsklass”, ”Vi erbjuder närhet och tillgång till forskning i världsklass, internationella perspektiv och en kontinuerlig kontakt med näringslivet”, ”Vår internationella profil är en av de starkaste i Europa”.
Hur väl dessa klatschigt säljande texter motsvarar studenternas förväntningar kan Civilekonomernas färska undersökning Tre år efter examen ge en antydan om:  På frågan vad civilekonomerna saknat i sin utbildning svarar 59 procent att de ville ha mer praktik. Något mer än en tredjedel av alla, 36 procent, önskar ledarskapsträning och 27 procent saknar karriärsplanering. En fjärdedel önskar bättre it-kompetens och nästan 18 procent kunskaper i muntlig framställning. 17 procent svarar att de saknar engelska och samma andel saknar ytterligare ämneskompetens. Bara 5 procent är nöjda med sin utbildning och saknar inte något.
Bland de 8 procent som väljer att kommentera frågan dominerar praktisk tillämpning i olika former, exempelvis ett större inslag av olika casestudier. Ett flertal framhåller behovet av presentationsteknik och kunskaper i excel och statistikprogram. Annat som lyfts fram är högre teoretisk nivå på kurserna och mer matematik.
Lisa Persson vid Lundakekonomerna nämner i stort sett samma brister i civilekonomutbildningen som kommer fram i undersökningen.
– Många studenter känner osäkerhet inför att komma ut i arbetslivet och efterlyser därför mer av olika sorters färdighetsträning och praktik, säger hon.
Allan  Malm är ordförande i Föreningen företagsekonomi i Sverige, Fekis, som syftar till att främja utvecklingen av akademisk utbildning och forskning i ämnet företagsekonomi i Sverige. Han var fram till årsskiftet rektor för Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, där han numera tituleras senior vice dean.
– Svenska ekonomutbildningar är sannolikt bättre än någonsin tidigare, men samtidigt görs stora satsningar på internationella ekonomskolor i utlandet, vilket gör att vi totalt sett har halkat efter.
Han vill inte gärna skylla situationen på bristande resurser, men det är en aspekt som är omöjlig att runda i diskussionen om utbildningens kvalitet.
– Vi har 6–8 lärarledda timmar i veckan i Sverige. Det är inte tillräckligt för att hålla i gång en bra inlärning. Vi har förtvivlat lite tid för individuell handledning, säger Allan Malm och jämför med bra skolor i utlandet som ligger på motsvarande 18–22 timmar i veckan och som lägger ner långt mer tid på studenternas inlärningsprocesser.
Ekonomutbildningen är en av landets största akademiska utbildningar med 35 000 studerande, av vilka runt 6 000 examineras varje år. Dessutom kompletterar åtskilliga svenska studenter med kurser eller föredrar hela utbildningar i ekonomi i utlandet.
Av Civilekonomernas nämnda undersökning framgår det att 37 procent av civilekonomerna har studerat utomlands, varav 87 procent av dem läst ekonomiska ämnen. Det råder alltså en betydande konkurrens om den blivande ekonomens gunst, såväl inom landets alla skolor som med dem i utlandet.
Många svenska lärosäten går från och med i höst också miste om utländska mastersstudenter, som en följd av den nya avgiftsbeläggning på dem som inte kommer från EU. Flest i denna kategori har studerat i Lund. Men även mindre skolor med mastersexamen drabbas hårt.

Avgiften – ett dilemma
För skolor som Ekonomihögskolan i Lund har det varit ett dilemma hur mycket man ska ta i avgift från dessa studenter, vilket är belysande för diskussionen om resurser. Svenska statens bidrag till lärosätena för en ekonomstudent uppgår till 36 500 kronor per elev och år (2010). Men att lägga sig på den nivån skulle vara att sända fel signaler om att utbildningen håller lågprisklass, menar Malm.
– Vi lade oss på 120 000 kronor per år, och ändå hamnar vi i det lägre intervallet vid en internationell jämförelse, säger han.
För dessa studenter kommer det säkert som en chock hur få lärarledda timmar utbildningen har. Ekonom­studenter i Sverige är däremot sedan decennier tillbaka vana vid ett stort mått av självstudier.
Prislappen för en ekonom ligger i paritet med jurister och samhällsvetare, medan en tekniker kostar staten 82 500 kronor och en medicinare över 100 000 kronor.
Svenska ekonomstudenters resurser står sig även slätt i jämförelse med sina studentkollegor i de nordiska länderna, enligt en undersökning från Civilekonomerna. Danska ekonomer får 60 300 i bidrag, medan teknikerna ligger mer än dubbelt så högt. Norska civilekonomer får mest bidrag av ekonomerna i Norden med 64 600 kronor.
– Ekonomutbildningen i Sverige är en billig utbildning för staten. Det borde inte vara de ekonomiska förutsättningarna som ska styra hur utbildningen bedrivs, säger Alexander Beck, utredningschef på Civilekonomerna.
Bristande resurser i den svenska högskolan har diskuterats i åratal utan att något egentligen har hänt. Det växande antalet sökanden, i kombination med ett system som gynnar massutbildning, har enligt kritikerna urholkat kvaliteten. Ekonomstudenterna, den enskilt största utbildningsgruppen, är systemets stora förlorare, anser Alexander Beck.
– Systemet styrs av uråldriga principer. Det sitter i väggarna och är så självklart än i dag att naturvetarna ska få mycket mer betalt än ekonomerna, säger han.
Riksrevisionen släppte nyligen en omfattande rapport, där systemet med tilldelningen av resurser till högskolor och universitet och skillnaderna i ersättningsnivåer kritiseras för att ha stora brister.
”Dessa skillnader har i stora drag behållits sedan högskolereformen 1993 trots att både formerna och kostnadsbilden för högskolans utbildningar har förändrats sedan dess. Detta kan innebära att vissa utbildningar i dag underfinansieras och andra överfinansieras”, heter det i utredningen.
Riksrevisionen pekar på en rad generella problem där den tycks haft den volymberoende ekonomutbildningen för ögonen, till exempel att regeringens ambition att lärosätena både ska profilera sin verksamhet och samverka med varandra, motverkas av konkurrensen om studenter som snarare styr mot en likriktning av utbildningsutbudet. Ett lärosäte som satsar på en utbildningsprofil med begränsad studentefterfrågan löper en betydande finansiell risk.
Riksrevisionen anser också att det finns en risk för alltför generösa bedömningar av studenternas resultat, eftersom medel tillförs på grundval av lärosätenas redovisning av antalet registrerade studenter respektive godkända kurspoäng.
Systemet tar sig stundom smått märkliga uttryck. En kurs i statistik kan få mer än dubbelt så mycket betalt på en teknisk utbildning jämfört med om den ges för ekonomer, trots att innehållet i kurserna är identiskt.
Men att tekniker får 2,3 gånger så mycket betalt och läkare 3 gånger mer än ekonomerna är argument som inte tycks bita på politiker och departement. Här hänvisas i stället till att det är rektorerna som ansvarar för hur statens utbildningspengar ska fördelas på respektive lärosäte.
Allan Malm tycker att det är ett dåligt argument:
– Så länge som systemet med prislappar för varje utbildning finns kvar är det fullständigt omöjligt att skära ner på vissa utbildningar och höja ersättningen till andra. Då skulle man tvingas avskeda professorer i vissa ämnen. Det går bara inte.

En yrkesutbildning?
Ett argument som förts fram till utbildningsdepartementet är att ekonomutbildningen faktiskt handlar om en yrkesutbildning. Sådana får i regel avsevärt högre ersättning per student.
– Vi har sagt att utbildningen innehåller en hel del ledarskapsträning och att sådant kräver mycket tid, säger Allan Malm.
En annan klassificering av ekonomutbildningen skulle kräva att den särbehandlas inom den stora akademikergruppen Hum-Sam, där bland annat jurister och samhällsvetare ingår. En modell att efterlikna kunde vara den som används för psykologiutbildningen som delvis klassificeras som medicin och har en prislapp på runt 75 000 kronor per elev och år. Men att höja med låt säga 20 000 till 60 000 kronor skulle nog räcka för att få ministern på finansdepartementet att gå i taket.
Alexander Beck pekar på ett annat faktum, som han menar borde tala till ekonomernas fördel: De är bra på att starta företag och att skapa sysselsättning i dessa – långt bättre än läkare, tandläkare och jurister.
– Även jämfört med cilvilingenjörer anställer civilekonomer fler personer netto, säger han.

Stor efterfrågan
Till den positiva sidan hör också att efterfrågan på ekonomer på arbetsmarknaden är fortsatt god och att få hamnar i arbetslöshet. 92 procent av de examinerade har jobb inom tre år.
Trots den stora kvantiteten ekonomer som årligen examineras från landets 25 ekonomskolor är det en utbildningskategori som inte belastar samhället i form av arbetslöshetskostnader.
Det säger dock föga om kvaliteten på utbildningen.
Regeringens initiativ att granska kvaliteten hos framför allt examensarbeten på universitets- och högskoleutbildningar antyder en misstro mot att standarden i svensk högre utbildning inte är så god som man skulle önska. Enbart i examensämnet företagsekonomi handlar det om att runt 1 000 uppsatser har studerats och bedömts.
Först ut till publik granskning var i dagarna utbildningar inom 10 ämnesområden, däribland nationalekonomi och ekonomisk historia. Utbildningar som får höga omdömen kommer att tilldelas extra resurser, medan de som får det sämsta omdömet kan få sitt tillstånd att utfärda examen ifrågasatt.
Johan Kaluza har suttit med som studeranderepresentant i kvalitetsutvärderingssystemet. Hans uppfattning är att den information som studenterna kan få om de olika lärosätena med ledning av granskningsresultaten är ganska ringa.
– Det ger en fingervisning om hur utbildningarna är. Men vi kan bara säga vad som är bra och vad som inte är bra enligt utvärderingen, säger han.
Riksrevisionen ser en risk i att Högskoleverkets kvalitetsutvärderingar får för stor tyngdpunkt på kontroll i stället för att främja kvalitetsarbetet vid lärosätena.
Som en direkt effekt av granskningen väntas lärosätena lägga extra mycket krut på examensarbetena, tror Alexander Beck på Civilekonomerna.
– Granskningen är ett steg i rätt riktning, men vad får det för konsekvenser? Om fokus bara ligger på examensarbeten är frågan vad man tappar i andra änden av utbildningen, säger Alexander Beck.

Ökade krav
Kraven på utbildningen har knappast minskat. Tvärtom. Globaliseringen och de allt större internationella inslagen i framför allt näringslivet tvingar ekonomerna att vidga perspektivet.
– Framtidens ekonomer måste kunna mer om att utöva ledarskap över språkliga och kulturella barriärer. De måste också skaffa sig en grundläggande förståelse för kultur och historia i framväxande ekonomier som Kina, Indien och Indonesien och länder i Afrika, säger Allan Malm.
Även arbetsmarknaden blir allt mer internationaliserad och efterfrågan på rätt kompetens går över nationsgränserna. För Sveriges del brukar det sägas att nytänkande och innovationskraft är avgörande för om landets exportframgångar ska kunna fortsätta. Och här spelar naturligtvis landets framtida ekonomer en stor roll.
– Jag tror att klassisk bildning kommer att bli väldigt viktigt och att vi kommer att behöva ha inslag av ”liberal arts” i ekonomutbildningen, säger Alexander Beck.
En välutbildad ekonom som vill arbeta internationellt anser han bör ha en examen på masternivå. Han eller hon ska kunna föra en dialog på ett främmande språk om annat än just själva affären, samtidigt som personen i fråga ska ha lärt sig att kunna stanna upp och reflektera över situationen utan att låta sig berusas av farten.
– Men när ska du kunna lära dig sådana saker när det inte finns lärarledda timmar? Du kan ju inte ha en etik bara på egen hand, det är först tillsammans med andra som du kan ha glädje av en etik. Det är i laboratorier och i olika möten som sådant kan ventileras. Jag är väldigt förvånad över att detta knappt diskuteras i Sverige. Många ekonomer sitter ju och hanterar andras pengar. Till och med poliserna pratar etik, säger Alexander Beck.
Underskottet på praktikfall, debatter och diskussioner i utbildningen får konsekvenser, det menar även Allan Malm.
– Det finns ett stort behov av en ny generation företagsledare som har en känsla för samhället och det kräver utbildningstid att diskutera sådana saker, säger Allan Malm och fortsätter:
– Det gäller både att ha en god förståelse för den globala ekonomin och samtidigt ha en känsla för företagens roll i samhället. Tyvärr finns det väldigt lite av den varan på ekonomutbildningarna.

Betygsätt
No votes yet