En tidig fredagsmorgon i februari trängdes horder av kvinnor utanför Filene’s Basements butik på Broadway i New York. Många av dem hade rent av övernattat i sina bilar för att kunna hänga på låset.
Klockan 8 slogs dörrarna upp – och lokalen fylldes snabbt av fyndsugna kunder som fick tjurrusningen i Pamplona att se ut som en barnlek. På några minuter var vissa klädställningar renrakade.
Det som lockade var den rea på 3 000 brudklänningar som kedjan ordnar i New York och flera andra amerikanska städer varje vinter. Eftersom plaggen kan kosta hundratals eller tusentals dollar mindre än originalpriset är det långa armar, målmedvetenhet och tur som gäller.
Rean kallas The Running of the Brides. Inte bara blivande brudar rusar omkring i jakten på den rätta (klänningen) där. Nej, de tar med sig hela lag av tärnor, systrar och mammor – för att kunna lägga rabarber på så många plagg som möjligt att prova.

Sedan starten 1947 har det hela utvecklats till en tradition, med välkända strategier. Som att komma i baddräkt, eftersom man hinner prova fler klänningar stående ute i butiken i stället för att köa till provrummen – och att låta hela jaktlaget ha på sig tokiga hattar, för att hitta varandra i trängseln.
För trångt är det, men faktiskt också riktigt kul! Mitt i den dårskap som det innebär att lägga så mycket energi – och pengar – på något som ska användas blott en dag, blir det också en speciell form av gemenskap bland alla fodral, sjöjungfrustjärtar och gräddtårtor.
Som ni säkert gissat var jag en av dem som provade klänning efter klänning på Broadway-rean. Eftersom jag gifter mig i juni har jag befunnit mig i bröllopsindustrins garn det senaste året, och The Running of the Brides blev ett sätt att spara åtminstone några slantar. (Det lyckades, men jag medger att det tog mig en hel dag.)
Annars betingar allt som heter något med »bröllops-« eller »brud-« groteska priser. Samma konditori som säljer tårtor för 35 kronor biten tar 55 när det är bröllopstårtor – och samme fotograf som har rimliga prislistor för porträtt kan begära vansinniga summor för att plåta bröllop.
Åtminstone tror vi blivande brudar oss veta att det är så det fungerar. En annan sanning är kanske att vi ofta är tidsödande, krävande och jobbiga kunder, som bröllopsindustrin måste kompensera sig för. Dessutom handlar det ibland om olika tjänster – som när en frisyr provflätas i förväg, för att inte fresta på brudens nerver på Hennes Stora Dag.

Detta med att bröllopsdagen är En Stor Dag tycks ändå vara ett viktigt argument för att den också ska kosta riktigt mycket. Influenserna från amerikanska filmer får ofta skulden för att så många svenska bröllop blivit hysteriska historier, där skyhöga belopp läggs på exklusiva vigselringar, specialbeställda tärnutstyrslar och gästpresenter med monogram.
Men det går slentrian i att jämt hänvisa till USA och Hollywood. Bröllop är traditionellt enormt påkostade i de flesta kulturer, då även mindre bemedlade kostar på sig lyx.
I Japan förekommer det att brudpar hyr en gammaldags bröllopskimono för motsvarande tiotusentals kronor, trots att den bara används i några minuter. Indiska bröllop kan pågå i dagar, med hundratals gäster och ett överdåd av mat. Den svenska allmogens brudar kläddes på 1700- och 1800-talen så pråligt som möjligt, och överhöljdes med pärlor, tygblommor, pappersdekorationer och höga kronor.
Men det är klokt att ha distans till kraven på att spendera så mycket pengar som möjligt för ett lyckat firande. Som när bröllopsmagasinen presenterar »statistik« som påstår att genomsnittliga brudpar spenderar si och så mycket på Sin Stora Dag. Det är i regel enkäter gjorda bland deras Bridezilla-läsare, inte bland par som nöjer sig med enkla vigslar. Den missvisande höga kostnadsbilden blir norm – till glädje för tidningens annonsörer.