Den lilla exklusiva sushibaren på gatan där jag bor står på randen till konkurs. Den är min och min frus absoluta favoritrestaurang. Den är tre gånger så dyr som alla andra japanska restauranger i Shanghai men kvalitén gör det värt pengarna. Så sent som i februari stoltserade restaurangchefen med att all fisk var direktimporterad från Japan och det var svårt att få bord. Nu har strategin blivit hans förbannelse. Restaurangen är tom sånär som på hans mest lojala gäster: Min fru och jag äter med stor aptit och tror inte ett ögonblick att fisken är mer radioaktiv nu än för två månader sedan.
»Kineserna tror att all fisk från Japan är förgiftad trots att de kinesiska tullmyndigheterna gör extremt strikta kontroller. Problemet är inte att folk inte tror på mig, utan att de inte tror på myndigheterna«, sa restaurangchefen sist jag var där.

Kinesernas misstro mot etablissemanget ledde även sedan till massinköp av salt, då allmänheten plötsligt fick för sig att jod kan skydda mot radioaktivitet. Tv-reportage visade hur flera varuhus hade sålt slut på salt, vilket i sin tur spädde på hysterin. En av mina kollegor köpte flera kilo salt och blev mållös när jag påpekade att man inte kan få i sig så mycket salt, att man börjar kräkas redan efter första matskeden.
Medan den kinesiska regeringen målar upp inflation, fastighetspriser och internationell konjunktur som de värsta orosmolnen så engagerar sig befolkningen i ökad utsträckning åt andra mer jordnära frågor. I en pinfärsk studie ställdes frågan till kinesiska kvinnor vad de ser som de största hoten mot deras tillvaro. De två högst rankade hoten var miljöutsläpp och matsäkerhet. I ett land där hela den sociala kulturen kretsar kring mat har det blivit allt vanligare att ifrågasätta vad man faktiskt stoppar i sig. Den stora chocken var den stora melaminskandalen 2008 då det uppdagades att företaget Sanlu i Hebeiprovinsen hade blandat i melamin i mjölkpulver som såldes till barnfamiljer över hela landet. Runt trehundratusen barn insjuknade och sex barn dog. Två av de ansvariga dömdes till döden och ytterligare tre till livstids fängelse.

Sedan några år kontrolleras och betygsätts också alla restauranger av hälsovårdsmyndigheten och vid ingången på varje restaurang sitter ett klistermärke med ett tecknat ansikte. Om ansiktet ler betyder det att hälsovårdsmyndigheten anser att hygienen och säkerheten är god. Är munnen rak betyder det godkänt. Är mungiporna böjda nedåt är hygienen otillräcklig. När jag äter middag med mina kinesiska kompisar är matsäkerhet ett ständigt återkommande ämne i dag. Allt oftare vill de testa någon ny vegetarisk restaurang eller handla i någon av alla affärer inriktade på organisk mat som växer upp som svampar i Shanghai. Min finanschef på kontoret berättade häromdagen att hon redan förra året slutade äta sötvatten­fisk eftersom det ryktas att det är hälsovådliga nivåer av kvicksilver i fisken. När hon läste på nätet att den kända kinesiska Internetgurun Ding Lei, som startade webportalen NetEase, vägrar äta fläskkött så bestämde hon sig för att sluta med det också. Den förmögne Ding Lei gick för en tid sedan ut med att han föder upp egna grisar för att säkerställa att köttet inte är farligt.
Själv har jag blivit som alla andra expatriater i Kina. Jag undviker kinesiska produkter om jag kan och köper hellre importerat, trots att det kostar fyrdubbelt. Men det är det värt. När jag, efter vad jag trodde var två akuta matförgiftningar fick rådet av min doktor att helt sluta dricka kinesisk mjölk och övergå till nyzeeländsk mjölk gick en tioårig epok i mitt Kinaliv till ända. Jag slipper ha kraftiga magproblem två gånger i veckan.