Den brittiska popstjärnan Lily Allen har gjort det. Kastat ut datorn. Det är ett »experiment« säger hon. Att leva datorfritt. Lily Allen har haft över 1,7 miljoner »followers« på Twitter, du vet den där minibloggen som gör att du kan ta del av när Lily Allen petar sig i näsan, tänker en tanke eller funderar på dagens outfit. Med andra ord rätt mycket tankeskräp som förorenar vårt kollektiva medvetna, våra datorskärmar och vår agenda. Men nu har Lily tagit bort sin lilla del av cyberbluddret. Kanske känner hon att det räcker nu, att nätet växt henne över huvudet. Kanske håller hon på och tappar bort sig själv. Kanske mår hon dåligt. Kanske hinner hon inte leva?
Jag tänker en hel del på det, på Lily Allens experiment. Vad händer när man inte ständigt är uppkopplad och påkopplad, påpassad och följd? Kommer världen gå under om jag inte kollar min Facebook, skriver i min blogg, kontrollerar min e-post, hänger med i aktiekurserna, är medveten om de senaste nyheterna? Behövs de där ständiga uppdateringarna? Och vad skulle hända om vi behöll våra små privata förehavanden för oss själva?

Det klagas ju på att vi har ont om tid, att vi inte hinner med något, att vi stressar och jäktar. Men ärligt, om man skulle skala bort all den meningslösa tid vi lägger ner på att dels själva informera omvärlden om vad vi åt till frukost, dels läsa om vad andra hade på sina rostade mackor, så skulle vi frigöra många timmar. Jag vet, för jag är själv en av dem som lider av datorberoende, av uppdateringsnoja, av hänga-med-hysteri. Jag ­lever i en ängslan att jag ska missa något, att ­någon vill mig något, att jag måste finnas till hands, på datorn, på mobilen, på alla de sätt som står till buds.
Jag använder datorn och världen i den som flykt, som tröst, som nöje, som jobb, absolut, men många gånger också som något annat, som något slags drog kanske, ett opium för min hjärna. Jag stressar på och jag kopplar av men jag kopplar aldrig ner. Har någon skickat ett hjärta till mig på Facebook? Är Fröken Den och Den inloggad? Kanske någon vill chatta? Har det kommit in en kommentar på bloggen? Och händer det inget så skapar jag något. Jag skriver ett mejl, jag skriver ett inlägg. Jag blir uttråkad när det råder stiltje på nätet. Finns inte minsta lilla skandal i faggorna är det deppigt. Kanske en debattartikel? Jag är en kommunikationsjunkie, en kraftigt beroende datoranvändare. Och jag slösar samtidigt tid, kraft, pengar.

Min äldsta son är kritisk mot sina yngre bröder, de tillbringar för mycket tid vid sina datorer, de spelar spel. Men jag som förälder och yrkeskvinna föregår inte med gott exempel, jag glor för mycket in i min skärm, mitt riktiga liv är inte riktigt längre utan utspelar sig bland nättidningarnas rubriker. Vem är du, vem är jag, uppdaterar vi inte våra profiler så finns vi inte och att lämna in sin dator på service när den kraschar är rent skrämmande. Panik! Jag kan inte kolla mejlen!
Men det var just det som hände mig nyligen. ­Datorns databas kraschade. Min nya, fina dyra dator, plötsligt var den lika hjälplös som en skalbagge på rygg och jag fick en datorfri kväll. Först ångest… sen ren befrielse. Finns jag ens, utan att leva genom min laptop? Kan jag fråga mig nu, när datorn är tillbaka.

Jag vet inte. Jag måste fundera på det. Min dator har tagit över en stor del av min skalle. Som i filmen »Flykten från New York« … when the ­ma­chines took over.
Jag tror Lily Allen gör rätt. Nu slår det tillbaka, nu slår det över. Kanske dags att börja agera. Upp­datera mindre. Första steget är att blockera applikationen »Farmville«. n