Kompetent folk borde kunna tala om hur det verkligen ligger till. Professionella borde kunna ge ett rakt svar. Välutbildat och erfaret folk borde kunna ge besked. Nej, nej, de är alldeles för upptagna med frågor. Nu för tiden är det sällan problem, ärenden eller fall utan just frågor – och aldrig svar.
Det är frågor som fyller deras arbetsdag, erbjuder dem spännande utmaningar och som ger deras liv mening. Varför? Ja, se där en intressant fråga. Låt oss ta tag i den! Vi tittar in på Partner & Partners, eller Statens myndighetsverk, eller Svenska Organisationers Centralorganisation för att se med egna ögon.
Tidigt på morgonen ser vi hur medarbetarna väcker frågor som tydligen varit vilande en tid. Fulla av energi inför en ny arbetsdag aktualiserar de frågor eller ilar till postrum, faxar, mailboxar och telefonväxlar för att ta emot frågor.
Andra, mer atletiskt byggda medarbetare lyfter frågor. De mest energiska driver frågor. Och de allra diskretaste följer frågor.

På översta våningen, mitt i huskroppen sitter VD (eller om det är GD) och sköter centrala frågor. Det är också han som äger ett stort antal frågor. ­Sådana frågor har gått igenom en lång process. Det börjar med att någon tar upp frågan. Sedan har denna fråga genomlysts, penetrerats, handlagts och analyserats. Sista steget brukar vara att frågan dras för chefen.
På samma våning som VD sitter ekonomi­chefen. Det är endast han som får ta hand om tiotusenkronorsfrågan. Och i känsliga frågor är det han som slutgiltigt tar tag i själva värderingsfrågan.
Akademiska och filosofiska frågor är lite udda inom organisationen, men de dyker upp då och då, och de brukar diskuteras vid ett seminarium i ett annex där man har stor distans till frågorna. Dessa seminarier är ofta en tröstlös verksamhet eftersom de flesta akademiska frågor visar sig vara semantiska frågor. Sådana skickas ner till köket där några inhyrda lingvister får stöta och blöta dem. De anses vara frågor på mycket låg nivå.
Men ibland hittar seminariedeltagarna öppna frågor som det är bråttom att stänga.

Men låt oss gå ner, inte bara från lednings­gruppens våning utan också längre ner
i organisationen. På mellannivå arbetar många med sakfrågor som tyvärr ofta urartar till ­prestigefrågor.
Även på ännu lägre nivå i organisationen är just frågor en hjärtefråga. I köket till exempel, alldeles intill personalmatsalen, hanteras de riktigt heta frågorna. Dessutom marineras vissa frågor så att de ska bli möra och fina för fortsatt beredning.
I ett hörn av köket håller några vitklädda gestalter på att sortera knäckfrågor.
Alla som jobbar i köket och är insatta i denna delikata fråga vet att det finns två slags knäckfrågor: dels de små hårda som kräver en ­monsternötknäppare, dels de mörka sega som fastnar i tänderna när man ska bita tag i dem. Även på denna avdelning, långt från kärnverksamheten, finns stor förståelse för att alla knäckfrågor måste behandlas professionellt. Ingen vill veta av något tjafsande och nojsande där de unga frågar chans på varandra.

Och ute på gräsmattan, i den väldiga parken utanför, begraver man frågor som är så stendöda att man inte kunnat väcka liv i dem. Men närmast huvudbyggnaden finns en liten plantering där trädgårdsmästare korsbefruktar frågor.
I pelargången runt parken arbetar idoga män i blåställ med att förhala frågor. Och utanför ­entrén finns ett par långbänkar där vaktmästare drar andra frågor.
Men varför alla dessa frågor? Tja, det är en bra fråga.