NAIROBI: Sitter på flygplatsen i Nairobi och försöker smälta de senaste veckornas vistelse i Kenya. Storslagen natur men tuffa stadsmiljöer. Kriminaliteten i huvudstaden är inte att leka med, lokalborna kallar Nairobi för »nästa Sydafrika«. Vill man verka här så krävs det mycket skinn på näsan. Kanske är just det anledningen till att jag mött så fantastiska människor.
Som 31-årige Will, introducerad till mig av en dansvän i Berkeley. Will är kärnfysiker från USA, som efter sin doktorsexamen kände att det var något annat som drog. Han kom hit med fredskåren för att undervisa i naturvetenskap på en lokal skola utanför Mombasa. Blev desillusionerad av bristen på pedagogik och resurser och började istället lära ungdomar från slummen att jonglera med eld. De gick från att sniffa lim hela dagarna till att uppträda på turisthotellen och tjäna sitt uppehälle. Nu har hans första elever tagit över undervisningen och blivit förebilder bland sina jämnåriga. Och Will har antagit nya utmaningar. Han håller som bäst på att introducera en lokal valuta i Kisaunis slum, för att få igång sophämtning och en lokal ekonomi.

Ett annat starkt möte var med Becky, 54. Efter en framgångsrik karriär som privatpraktiserande sjukgymnast i USA beslöt hon sig för att erövra nya horisonter. Hon sålde huset, flyttade till Nairobi och startade ett barnhem för pengarna.
»Seeds in his garden« är ett unikt ställe, vackert beläget bland majsåkrarna i norra förorterna, där 27 barn i åldrarna 0–21 år bor (de äldsta är hemma på sommarlov från universitetet). De flestas föräldrar har dött i AIDS.
Jag spenderade två veckor med dem och fick i detalj höra om den ständiga kampen. Om vattnet som sinar och barn som blir slagna i skolan (visserligen förbjudet enligt lag, men ändå vanligt). Eller bilar som pajar, personalproblem och inte minst de posttraumatiska stressyndrom som många ungar bär med sig i bagaget.
Funderade i mitt stilla sinne hur Becky bara orkar. Ställde frågan en sen kväll över en flaska vin och undrade samtidigt vad hon skulle göra om hon hade ett halvår ledigt och möjlighet att resa var som helst i världen.
Efter några sekunders fundering kom svaret:
»Jag skulle faktiskt inte göra något annorlunda. Det här är min passion.«

Trots sitt politiska intresse hade hon tidigt insett att hon varken kunde påverka kriget i Afghanistan eller korruptionen i Kenya. Men hon kunde göra en skillnad i de här barnens liv.
Becky menar att alla har en passion. Det gäller bara att hitta den och våga följa sitt hjärta.
Tänk efter själv: vad skulle du göra ifall du hade ett halvår ledigt och allt betalt? Vad drömmer du om? Och hur rimmar det med resten av din tillvaro?
Själv har jag alltid velat utforska världen och förstå den lite bättre. Den drivkraften har lett mig in på en internationell journalistkarriär med mycket resande och äventyr. Men efter 30 år av att sätta mig själv först har passionen fått en ny dimension, bara de senaste dagarna. Hon heter Michelle och är 5 år. Mamma är i himlen och pappan bryr sig inte. Och Michelle är världens charmigaste och tuffaste lilla tös.

Hon bor på Beckys barnhem, men behöver en sponsor. Det handlar om 100 dollar i månaden för att täcka mat och kläder. Det är rätt mycket pengar för en frilans, sett i ett 15-årsperspektiv. Drygt halva mitt studielån, räknade jag ut.
Men samtidigt. Den här lilla flickan har allt jag skulle önska av en dotter.
Så jag följde mitt hjärta och nu har livet ändrats för alltid. Michelle är under mina vingar. Det känns stort.
Vad är din passion? Följer du den? Om inte, vilka steg kan du ta för att förverkliga den? Vilket är det första steget?
Ta det i dag. Livet går inte i repris, som Becky skulle ha sagt.